I går kväll. Efter den gemensamma länken och snålsoppan. Drog på mig kompressionsstrumporna. Kröp upp i TV-soffan. Songpoppade. Kollade Halv-åtta-hos-mej. I Vasa, najs! Kvällskaffe. Lyssnade på Spotify medan vaimo fluktade på Martin T:s snickarbrallor. Stjälpte i mig en magnesium-shot. I säng vid elvasnåret.
I morse. Käkade havreflakes. Eikä muuta. Off till jobbet. Varmt ute. Minst tio plus. Markus W bakom ratten i gula bussen. Berättade att han för en dryg vecka sedan kutat en halvmara på drygt 1:33. Imponerande! Sista kilometern på 4:04. Är säker på att han nog har kapacitet att kapa bort flera minuter från den sluttiden.
I jobbet väntade massor av pappersexercis. Besvarade två enkätundersökningar från Utbildningsstyrelsen. Fruktansvärt enerverande. Krångliga frågor. Frågeställningar om fysikaliska, biologiska och kemiska agenser. Agenser? WTF är det? Slog upp ordet i NE. Läste betydelsen, "verksam eller utlösande faktor". Jaha! Och? Kryssade mig fram efter bästa förmåga. Aktade mig noga för essäfrågor. Skickade in mina svar. Höll tummarna för grönt ljus. Jesss! I bara farten besvarade jag två undersökningar till från UBS. En om skolbibliotek och en om teckenspråk. Sen hade jag fått nog. Fortsatte arbetsdagen med att undervisa. Räknesättens ordningsföljd, lokalkasus i finska och lite blockflöjt. Sen hade jag min arbetsdag "på sticko."
Hem med fyrabussen. Käkade ett par filkoppar då jag kom hem. Tyst i huset. Vaimo på vift med svärmor. Till Kokkola. Förstås! Drog på mig träningskläderna. Lunkade iväg mot Hamnskogen. Lätt duggregn. Märkte nästan genast att den goda känslan från igår var som bortblåst. Löpningen kändes igen ansträngd. Voi raatis, raati. Jag som trodde att jag äntligen sluppit det tyska oket. Nu kändes det som i söndags igen. Trögt. Förtvivlat segt. Hasade mig uppför hamnskogs-backarna. Allt kortare steg. Allt tyngre kropp. Enorm besvikelse. Hur sjutton skall jag klara av ett helt maratonlopp om tre veckor. Tankarna malde i skallen medan jag gnetade vidare uppför backarna.
Naturligtvis vet jag vad jag måste göra. Jag måste följa de råd jag fått av mina bloggvänner. Råden kan sammanfattas i två ord. Våga vila! Thats it! Eikä muuta. Nu måste jag våga vila. Sluta chansa. Sluta stirra mig blind på kilometrar. Och på min (galna) utmaning. Pluskilometrarna skulle jag använda just nu! Så var det ju tänkt. Och. Om jag ligger på minus efter NYCM så har jag ju gott om tid att komma ikapp igen. Kanske spurta med tomtefar. Naturligtvis. Så får det bli. Här skall vilas. Ända in i kaklet, som en viss Tommy S uttryckte det.
Efter det misslyckade träningspasset lovade jag vaimo att fixa middagen. Värmde upp snålsoppan från igår. Kahdessa minuutissa. Vaimo tyckte det var fusk. Men. Soppan var, om möjligt, ännu godare. Nu blir lots of vila framför Vasa-kockarna i halv-åtta-hos-mej.
PS
I går berättade jag om en film från sjuttiotvå, "Deliverance". Jag hade för mig att filmen hette "Den djupa floden" på svenska. Men. I dag fick jag via FB en korrigering på den svenska titeln. Filmens hette "Den långa färden". Du har så rätt Björn V. Tror att namnförväxlingen kommer från finskan. Där hette filmen faktiskt "Syvä joki". Såheså.
Saldo: 11,0 km
Hem med fyrabussen. Käkade ett par filkoppar då jag kom hem. Tyst i huset. Vaimo på vift med svärmor. Till Kokkola. Förstås! Drog på mig träningskläderna. Lunkade iväg mot Hamnskogen. Lätt duggregn. Märkte nästan genast att den goda känslan från igår var som bortblåst. Löpningen kändes igen ansträngd. Voi raatis, raati. Jag som trodde att jag äntligen sluppit det tyska oket. Nu kändes det som i söndags igen. Trögt. Förtvivlat segt. Hasade mig uppför hamnskogs-backarna. Allt kortare steg. Allt tyngre kropp. Enorm besvikelse. Hur sjutton skall jag klara av ett helt maratonlopp om tre veckor. Tankarna malde i skallen medan jag gnetade vidare uppför backarna.
Naturligtvis vet jag vad jag måste göra. Jag måste följa de råd jag fått av mina bloggvänner. Råden kan sammanfattas i två ord. Våga vila! Thats it! Eikä muuta. Nu måste jag våga vila. Sluta chansa. Sluta stirra mig blind på kilometrar. Och på min (galna) utmaning. Pluskilometrarna skulle jag använda just nu! Så var det ju tänkt. Och. Om jag ligger på minus efter NYCM så har jag ju gott om tid att komma ikapp igen. Kanske spurta med tomtefar. Naturligtvis. Så får det bli. Här skall vilas. Ända in i kaklet, som en viss Tommy S uttryckte det.
Efter det misslyckade träningspasset lovade jag vaimo att fixa middagen. Värmde upp snålsoppan från igår. Kahdessa minuutissa. Vaimo tyckte det var fusk. Men. Soppan var, om möjligt, ännu godare. Nu blir lots of vila framför Vasa-kockarna i halv-åtta-hos-mej.
PS
I går berättade jag om en film från sjuttiotvå, "Deliverance". Jag hade för mig att filmen hette "Den djupa floden" på svenska. Men. I dag fick jag via FB en korrigering på den svenska titeln. Filmens hette "Den långa färden". Du har så rätt Björn V. Tror att namnförväxlingen kommer från finskan. Där hette filmen faktiskt "Syvä joki". Såheså.
Saldo: 11,0 km
Totalt: 2 863,8 km
Mål: + 43,8 km
Kanon: Tja, varmt höstväder.
Kalkon: Att vara tillbaka på ruta ett.
4 kommentarer:
Den sista färden menade du säkert... ;)
Det är jättelängesedan jag läst din blogg,tråkigt för jag tycks ha missat en massa! Det är bara helt enkelt tiden som inte räcker till...alltid då jag läser tycker jag att det är toppen....just att du beskriver vardagstränasi på ett så naturligt o.bra sätt. Det är så bra att höra att träning är jobbigt för andra oxå...många gånger får man ju bara vi typ tidningar en något glamouriserad bild av träning som ju så många gånger suger! Så tack för din blogg o.hoppas innerligt att du får tillbaka flowet åtminstone för en minut eller två för det kan man ju leva ett tag på!!!!h.mimmi
Jepp. Filmen hette nog Den sista färden på svenska. :-)
Tack Mimmi. Dina fenomenala statusuppdateringar på FB har gett mig många glada skratt. Lycka till med springasi!
Skicka en kommentar