I går kväll. Efter Fitnesspasset. Min padda hade under eftermiddagen gått ut i vild strejk. Vägrade jobba. Låst sig totalt. Kämpade med att återställa den. Sökte hjälp på FB. Fick många goda tips. Men ingenting bet på paddskrället. Gav upp. Kollade CL-fotboll i stället. Manchester City versus Bayern Munchen. Tyskarna vann. Paddan fortsatte sin vilda strejk hela natten.
I morse. Prick en månad kvar till New York Marathon. Steg upp fem. Käkade. Off till skolan med Haldins gula. Den strejkande paddan surade i ryggsäcken. I skolan återupptog jag kampen för att kunna avblåsa strejken. Skapade ett nytt iTuneskonto på jobbdatorn. Kopplade ihop paddskrället med det nya kontot. Någonting hände. Jess! Paddan tillbaks i jobbleden. Helt naken. Men vid liv. Tog ner mina viktigaste appar på nytt. Fick kalendern och e-posten att funka. Tack Sophia S! Livet återvände. Egentligen är det rätt skrämmande hur fort man blir beroende av något/någon. Arbetsdagen fortsatte med lektioner och kanslijobb. Käkade fisksoppa till skollunch. Jättegott! Tog tvåans buss hem. Kände mig fruktansvärt trött. Berlinresan och två sena kvällar med CL-fotboll hade satt tydliga avtryck i min lekamen. Sov hela vägen hem.
Fortsatte direkt till Auto Center, en kauppa med biltillbehör. Skulle köpa en baklykta till vaimos svarta. Visste inte vilken lampa jag skulle fråga efter. Så jag bad två (!) lediga expediter komma ut och titta efter själva. Killarna såg genast att det handlade om högersidans dimljus. Smålog åt femtiofyraåringen. Påstod att vaimos svarta bara skulle ha dimljus till vänster. Jaha. Det hade jag absolut ingen aning om! Tackade för den uteblivna kauppan. Och fortsatte genast till Autokatsastus. Höll tummarna. Hårt och länge. Det hjälpte. Vaimos svarta gick igenom. På första försöket. Trots att höger dimljus saknades. Och. Trots att hastighetsmätaren hela tiden visar 0 km/h. Vilket jag nog berättade åt besiktningskillen. Efteråt. Killen sa att han inte noterat felet. Och att jag inte behövde komma och visa upp, den annars felfria, svarta. He va ti haa säkä he, tänkte jag medan jag rattade hemåt.
Hemma. Bytte om till träningskläder. Övervägde att ta ärmlösa. Men fegade ur. Och körde långärmat i stället. Ut på asfalten. Strålande höstväder. Larsmovägen maxi, drygt elva. Kände mig pigg och stark. Försökte ta det piano. Bara lugna distanspass denna vecka, var det ju tänkt. Lyckades hålla tillbaka den värsta springlusten. Ända tills jag kom upp på Larsmovägen. Gasade på i drygt tre kilometer. Sen tog jag det lugnt på slutet. Snittade 5:20 på rundan. Töjde lite ute på gården. Samtidigt som jag töjde ut framlåren funderade jag på en lustig grej. I dag då jag (som vanligt) tog en kort drillpaus i skogsbrynet så hittade jag en oöppnad påse pappersnäsdukar. Okej! Inte så konstigt kanske. Men. Som jag redan berättat. Före starten i Berlin så uträttade jag både det ena och andra i den tyska vegetationen. Då. Just efter en tvåa. Så letade jag febrilt efter något att putsa upp ändalykten med. Hör och häpna! Då hittade jag också en oöppnad påse näsdukar! Kunde inte tro mina ögon. Snacka om att ha flax. Eller. Undrar just om det är något större. Kan det finnas en liten, näpen näsduks-ängel som blivit varse om min nöd. Och som tagit som sin primära ängeluppgift att förse den arma femtiofyraåringen från Jeppis med pappersnäsdukar. Kan det vara så? God only knows!
Möttes i alla fall av ljuvliga dofter då jag klev in i lägenheten. Vaimo stod vid spisen. Gjorde en kålgryta. Smakade wunderbart. Åt två rejäla portioner. Avrundade med en tallrik Axa havreflakes, en ny favorit i skafferiet hos femtiofyraåringen och hans vaimo på Marstrandsvägen.
Fortsatte direkt till Auto Center, en kauppa med biltillbehör. Skulle köpa en baklykta till vaimos svarta. Visste inte vilken lampa jag skulle fråga efter. Så jag bad två (!) lediga expediter komma ut och titta efter själva. Killarna såg genast att det handlade om högersidans dimljus. Smålog åt femtiofyraåringen. Påstod att vaimos svarta bara skulle ha dimljus till vänster. Jaha. Det hade jag absolut ingen aning om! Tackade för den uteblivna kauppan. Och fortsatte genast till Autokatsastus. Höll tummarna. Hårt och länge. Det hjälpte. Vaimos svarta gick igenom. På första försöket. Trots att höger dimljus saknades. Och. Trots att hastighetsmätaren hela tiden visar 0 km/h. Vilket jag nog berättade åt besiktningskillen. Efteråt. Killen sa att han inte noterat felet. Och att jag inte behövde komma och visa upp, den annars felfria, svarta. He va ti haa säkä he, tänkte jag medan jag rattade hemåt.
Hemma. Bytte om till träningskläder. Övervägde att ta ärmlösa. Men fegade ur. Och körde långärmat i stället. Ut på asfalten. Strålande höstväder. Larsmovägen maxi, drygt elva. Kände mig pigg och stark. Försökte ta det piano. Bara lugna distanspass denna vecka, var det ju tänkt. Lyckades hålla tillbaka den värsta springlusten. Ända tills jag kom upp på Larsmovägen. Gasade på i drygt tre kilometer. Sen tog jag det lugnt på slutet. Snittade 5:20 på rundan. Töjde lite ute på gården. Samtidigt som jag töjde ut framlåren funderade jag på en lustig grej. I dag då jag (som vanligt) tog en kort drillpaus i skogsbrynet så hittade jag en oöppnad påse pappersnäsdukar. Okej! Inte så konstigt kanske. Men. Som jag redan berättat. Före starten i Berlin så uträttade jag både det ena och andra i den tyska vegetationen. Då. Just efter en tvåa. Så letade jag febrilt efter något att putsa upp ändalykten med. Hör och häpna! Då hittade jag också en oöppnad påse näsdukar! Kunde inte tro mina ögon. Snacka om att ha flax. Eller. Undrar just om det är något större. Kan det finnas en liten, näpen näsduks-ängel som blivit varse om min nöd. Och som tagit som sin primära ängeluppgift att förse den arma femtiofyraåringen från Jeppis med pappersnäsdukar. Kan det vara så? God only knows!
Möttes i alla fall av ljuvliga dofter då jag klev in i lägenheten. Vaimo stod vid spisen. Gjorde en kålgryta. Smakade wunderbart. Åt två rejäla portioner. Avrundade med en tallrik Axa havreflakes, en ny favorit i skafferiet hos femtiofyraåringen och hans vaimo på Marstrandsvägen.
Saldo: 11,5 km
Totalt: 2 812,5 km
Mål: + 52,5 km
Kanon: Vaimos kålgryta och Pia A:s fisksoppa.
Kalkon: Trött i både kropp och själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar