LUGNANDE BESKED

Dag 300

Jaros årsfest i går kväll. Trevligt sällskap. Prisutdelning. God mat. Försökte tänka på vad jag proppade i mig. Lyckades sisådär. Drack bara vatten. Ett jätteduktigt band från Norrland uppträde. Sjöng Delilah. Femtiofyraåringen gillade. Gapade förstås med i refrängen. Täysillä. 

My, my, my, Delilah.

Why, why, why, Delilah.

I could see that girl was no good for me
But I was lost like a slave that no man could free. 

Redan klockan elva var den hulda och jag redo för hemfärd. Sökte oss i regnet till vita, inte så rostiga. Kungen från Ålandsbaren hade reducerats till en trött gammal gubbe. Som bara ville krypa ner i sänghalmen. Som dessutom slocknade genast. Som en klubbad oxe.

I morse. Dag trehundra på min utmaning. Tatt-ta-daa! Skål! Och. Prick en vecka kvar till NYCM. Vaknade klockan sex. Kokade gröt och ägg. Stekte bacon. Bryggde kaffe. Rostade bröd. Röjkte. Och fundeerade hela förmiddagen. Skall jag springa något idag? Och i så fall. Var och hur? Tja. Egentligen skulle jag ju vilja kuta intervaller på Centralplan. Bara för att kolla hur benen reagerar. Men. Tänk om jag river upp rumpan igen. Tänk om framlåren börjar protestera. Borde jag helt låta bli att springa? Velade fram och tillbaks.

För att skingra tankarna började jag i stället packa mina NY-väskor. Riktigt smart, var tanken. Började med att klassa grejsen. Kinvarorna, biljetterna, pengarna och passet fick priority one. Ner i handbagaget. Resten klassades som priority two. Typ. Medicinskåpet, dansas-skooa, reserv-kalsare & -strumpona, grötpåsarna, etc. Det stuvade jag ner i stora, röda Jaro-kappsäcken.

Fortsatte dagen med att hälsa på mina föräldrar Puutarha-kadulla. Överlämnade några foton från vårens studenthippa. Fick ett resebidrag till NY. Fick också ett par kaffepaket att överlämna åt tvåan i Stockholm. Tack så myttji! Jag måste nog ha världens snällaste parents! Såheså.

Springasi blev en kompromiss. Packade träningsväskan och checkade in på Fitness. Klev upp på löpmattan. Kände mig lite nervös. Hur kommer det här att kännas? Kommer jag alls att kunna springa? Benen lugnade mig genast. Det här gillar vi! Visserligen kände jag lite av sträckningen i rumpan, men ytterst lite. Dessutom blev känslan allt diffusare efterhand. Kutade en halv mil. Även om jag gärna skulle ha sprungit det dubbla. Den sista femhundringen kutade jag i Berlintempo, 5 min/km. Helt najs! Fortsatte i stället med magen. Långa, svettiga serier. Träffade Dan B, en före detta elev från Bosund. Dan var tillsammans med en tjej som jag inte kände. Tänkte mig noga för innan jag vågade fråga; "Är det här din dotter eller flickvän?"  Dan skrattade. Tjejen log. Tackade för komplimangen. Så skall en slipsten minsann dras! Såheså.

Efteråt i bastun träffade jag en jättetrevlig kille från Risöhäll. Snackade löpning på laven. Namnet minns jag inte, men killen hade i alla fall sprungit Jakob halvan på 1:36. Fortsatte hem. Via lähikauppan. Mötte en massa elever från Bosund. Berättade för mig att de var på mööti. Ok. Jag fyllde en kasse med ägg, rågbröd och havreflakes.

Käkade ägg och fil då jag kom hem. Sköljde ner med en magnesium-shot och Juhla-Mokka. Resten av söndagskvällen tillbringade jag tillsammans med paddan, PL i dumburken, Runners World och En man som heter Ove. 

Saldo: 5,0 km

Totalt: 2 910,2 km

Mål: - 89,8 km

Kanon: Att löpningen kändes någorlunda okej.

Kalkon: Har inte sprungit något kvalitetspass i oktober.