FÖRLÅT HELSINKI!

Dag 223

Sent i går kväll. Maten kom till slut. Den var god. Gillade speciellt jälkiruokan. Gillade också tjejen som betjänade oss. Ursäktade för att vi fått vänta så förtvivlat länge. Jag lugnade ner mig. Innan jag gick och lade mig ställde jag min Nokia Antique på herätys, 06:00. Somnade mätt och belåten i rum 526.

Väcktes av Nokian. Mörkt i rummet. Förvirrad. Var är jag? Hissen gick upp. Ahaa. På hotell. Dags för morgonlänk. För att jag inte skulle tvilla bort mig hade jag i går kväll klurat ut hur jag skulle springa. Jag skulle helt enkelt följa spårvagnsskenorna. Från Böle till Mannerheimvägen. Sen vika av och kuta ett par rundor runt Tölöviken. Planen var vattentät. Inte en chans att jag misslyckas! Vaimo vaknade då jag i misstag tände hennes sänglampa. Du är galen, mumlade hon. Och vände sig mot väggen. Ut längs spårvägsskenorna kvart över sex. Upp på Mannerheimvägen. Då. Just då. Kände jag det igen. En välbekant feeling. Oh no! Big one på gång. Vad göra? På Mannerheimvägen. Visserligen rätt lite människor i farten. Men ändå. Måste knipa ihop till träden kring Tölöviken! Går det? Knappast! Halvsprang. Kikade in i varenda portgång. Lite stövaraktigt faktiskt. Nej. Ei käy. Galen är jag. Men att göra tvåan i en portgång. På stadens paradgata. Där går gränsen för mej. Plötsligt knäppte det till i skallen. I går. Då vi gick hem från matchen. Passerade vi ju ett bajs-ställe. Ett stort grönt plåtskåp. Minns att jag kollade in texten på skåpet. "WC, EI MAKSUA/ INGEN AVGIFT". Borde ju ligga just här. Hittade fram. Jess! Hallelujah! Slet upp dörren till INVA-sidan. Brukar använda den delen. Oftast större och snyggare utrymmen. Drog ner löparbrallorna till knäna. I det samma genomskars plåtskåpet av värsta larmet. Skar genom hammaren och städet. Genom märg och ben. Ett helt galet tjutande fyllde hela plåtskåpet. Ja hela mig. Inte en tanke på att vare sig spola ner skiten eller torka avloppet. Drog upp brallorna någorlunda. Rusade ut. Trodde jag skulle springa rakt i famnen på stans biffigaste väktare. Någon måste ju ha hört oljudet. Sauli och Jenni? Nope! Ingen. Absolut ingen. Inte en själ verkade ha noterat mitt brott. Drog en lättnadens suck. Drog upp brallorna ordentligt. Kollade plåtskåpet från utsidan. Larmet tjöt fortfarande. Hittade texten "AVGIFT/MAKSU 50 CENT/CENTTIÄ". WTF! Så stod det ju inte i går! Olen varma. Antog att jag blivit filmad med brallorna nere. Och att jag kan vänta mig en bajs-bot på posten. Undrade hur stor den skulle bli? Fortsatte sen längs spårvagnsskenorna till Tölöviken. Kutade två varv runt den. Lätt i kroppen. Förstås. Men fortfarande lite skärrad. Efter bajs-fadäsen hade jag glömt att starta min Garmin på nytt. Gissar att jag hann springa en dryg kilometer innan jag märkte det. Hittade i alla fall tillbaks till hotellet. Satt en god stund i hotellets bastu. Ensam. Töjde och funderade. Varför just jag är en av de klantigaste människorna på maapallo! 

Då jag kom upp från bastubadet hade vaimo också vaknat. Berättade om mitt klantande. Vaimo kiknade av skratt. Men berömde mig sedan. För att jag hittat tillbaks till hotellet. Hon visste inte att jag bara hade följt spårvagnsskenorna. Efter aamupalan traskade vi uppför Pasilabron till IR 47. Som skall ta oss tillbaka till tryggheten i lilla Jeppis.

I dag tar sommarlovet slut. I morgon väntar jobb. Kan blicka tillbaks på en sommar med mycket spring, många skratt, nattgäster, resor och roliga/pinsamma episoder. Sitter som bäst på tåget till Pännäinen. Vaimo sover. Fattar inte hur hon orkar sova så mycket. 

Saldo: 10,5 km

Totalt: 2 301,6 km

Mål: + 71,6 km

Kanon: Att jag inte tvillade bort mig i morse.

Kalkon: Fadäsen i plåtskåpet.