NÄRA ÖGAT

Dag 238

Avslutade gårdagen med fotboll. Och Wallander förstås. Läckan. Spännande värre! Kom i säng först halv ett. Alldeles för sent! Att jag aldrig lär mig!

Steg upp kvart före fem. Trött. Käkade fil och ett par rostbröd. Kaffe. Och ett glas havtornssaft. Förstås. Livsandarna återvände. Skulle springa halva jobbvägen. På med träningskläderna. Packade de civila i ryggsäcken. Pedade till bussen. Mulet och dimmigt. Men varmt väder. Rätt skönt faktiskt. Förklarade mitt upplägg för Haldins chaffis. Selvä peli. Jag droppar din ryggsäck på vägrenen mitt i byn. Jag hoppade av vid S-Market i Holm. Kände mig redan betydligt piggare. Planerade hålla god fart. Kanske ner mot fem minuter/kilometer. Startade i fem-tretti-tempo. Men skruvade upp farten vartefter. Allt flöt på riktigt bra. Vid Gertrudsbron nära Inre Missionshemmet snittade jag redan fem-femton. Fortsatte norrut. Strax före skolan i Näs, upphör cykelvägen. En sträcka på 300 meter saknar det trygga alternativet. Ibland svänger jag därför in på en mindre väg som kurvar förbi skolan. Kanske femtio meter längre, men betydligt säkrare. Det gjorde jag inte idag. Tyvärr! I stället fortsatte jag rakt fram. Längs Larsmovägen. Ett vägval som kunde slutat illa. Riktigt illa. Kutade på i bra fart. Mötte inga bilar. Men. Just då jag passerade Näs skola hörde jag ljudet av en bil som kom från Jeppishållet. Alltså bakifrån. Lugna puckar. Högertrafik. Jag befann mig långt ute till vänster. Ljudet växte snabbt i styrka. Gummi mot asfalt. Växte. Till ett öronbedövande vrål. WTF! Vad händer. Slängde huvudet snett bakåt. I samma ögonblick. En svart bil, jeepmodell, fräste förbi min högra axel. Kändes som karossen nuddade min orangefärgade Asicsjacka. Ohyggligt nära var det i alla fall. Det svarta monstret körde om Ekmans Vippare. Samtidigt som den höll på att ramma min femtiofyra åriga kropp. Hujedamej! Hjärtat i halsgropen. Ordentligt skrämd. Jag har nog aldrig i mitt liv varit så nära Pärleporten. Tror inte att bilföraren ens såg mig. Körde minst hundra km/h. Alltså, minst! Jag fortsatte att springa. Ända tills jag kom i säkerhet på cykelbanan igen. Då stannade jag. Inte för att jag var trött. Inte för att släppa ner pulsen. Men för att lugna nerverna. Märkte att jag var rejält skärrad. Tänk om! Tänk om jag vinglat till. Tänk om jag klivit snett. Whatever. Kommit en halv meter in i körbanan. Då skulle jag nog ha stått framför Sankte P nu. Därför lovade mig själv. Att aldrig mera att göra dylika korkade vägval. Aldrig! Kände mig samtidigt väldigt lättad över att allt slutade bra. Tacksam över änglavakten. Fortsatte mot Bosund. Tankarna kretsade mest kring incidenten. Hämtade upp ryggsäcken från vägrenen mitt i byn. Klev in på rektorsexpeditionen halv åtta. Hade snittat fem-och-tio på mitt morgonpass. Men den tiden kändes helt oväsentlig. Huvudsaken var att jag fortfarande levde.
Måndagsfeeling på jobbet. Många elever var trötta och okoncentrerade. Jag berättade på personalkaffet om trafikincidenten. Avslutade dagen med ett planeringsmöte. Hem med halv-fyra bussen. Gjorde ett kort hembesök. Trean hade under dagen varit med vaimo till PF i Vasa. Skrivit in sig som universitetsstuderande. Najs! Då jag kom hem var han på väg till sin underofficersutbildning. Jag fortsatte vidare till gröna butiken. Talko för Jaros juniorer. Förberedde veckoslutets fyrverkeriförsäljning. Kenneth M, Jan L, Sam S, Calle och Björn B på plats. Släpade en massa smällare, grytor och raketer ur två containrar. Prissatte produkterna. Tog oss drygt två timmar. Handlade lite på hemvägen. Där hemma följde jag med hur Jaro torskade borta mot Inter med uddamålet. Synd! En seger skulle ha fört upp laget på bronsplats. Nu blev det inte så.

Saldo: 11,6 km

Totalt: 2 464,5 km

Mål: + 84,5 km

Kanon: Att jag lever.

Kalkon: Jaros bortaförlust mot Inter.