I går kväll. Fredagsmys. Hauskat kotivideot. Romantisk rulle från TV3. Trean kom hem halv tolv. Nästan kalju. Med tyttöystävä. Jag ställde mobilen på väckning, 6:30.
D-day. JJK-JARO i Jyväskylä. Sandra springer försök på 3000 meter hinder i Moskva. Och. Sist men inte minst. Supermatchen på Olympiastadion i Helsingfors, Manchester City versus Arsenal FC, PL-league laget i mitt hjärta. Allt sedan nittonhundra-sjuttio-två. Då med. Bob Wilson mellan stolparna. Pat Rice och Bob McNabb som ytterbackar. Frank McLintock (C) och Peter Simpson som mittbackar. Allan Ball, George Armstrong, Peter Storey och George Graham på mittfältet. John Radford och min stora idol Charlie George i anfallet. Laget tränades av Bertie Mee. Ray Kennedy satt på avbytarbänken. Kanonjärerna spelade i röda tröjor med långa vita ärmar. Oj, vad jag längtade efter få se mina idoler i Tipsextra på lördagseftermiddagarna. I dag skulle jag för första gången få se mitt favoritlag Live. Hallelujah!
Kokade gröt. Drack kaffe. Bredde tågmackor. Redan klockan sju var jag redo för avfärd. Vaimo långtifrån klar. Packade, duschade, mejkade, letade regnkläder, letade brillor, fyrade. Två timmar senare bilade vi iväg till Pännäinen. Inväntade juna från Rovaniemi. Ajoissa, för ovanlighetens skull. Klev på vagn tre. Letade oss fram till sjuan. Träffade Fredrik B, en likasinnad Gunnersfan. Snackade lite med honom. Bad en gammal brud kliva upp från min sittplats. Hon fattade nada så jag övergick till suomen kieli. Det funkade bättre. Den gamla bruden häipyi. Redan i Jeppo ville vaimo smaka mina smörgare. Jag bad henne snällt vänta med dem till Östermyra. Det accepterade hon. Grävde fram mackorna där. Traskade iväg till ravintolavaunu. Kaksi kahvia. Viisi kaksikymmentä, sa VR-kvinnan. WTF! Viisi kaksikymmentä. För två kaffe. Över trettio mark! Två släta koppar! Ei pullaa, försökte jag. Viisi kaksikymmentä, upprepade VR-kvinnan. Jag sträckte upp händerna. Maksade. Balanserade sen den svindyra drycken till sjuans vagn. Käkade mackorna. Sörplade det svindyra. Klockan 13:46 klev vaimo och jag av i Böle. Letade fram Askungens dojor. Och spanade efter ägarinnan. Hittade två aspiranter vid utgången. Gav skorna åt den som gav mig en Fazers blå. Fortsatte till hotellet. Hittade bra tack vare paddans GPS-funktion. Checkade in. Klockan tre travade vi ut från Hotell Pasila igen. Off till Olympiastadion. Go Gunners go!
Härlig inramning. Nästan 40 000 på läktaren. Arsenal värmde upp nedanför oss. Mönstrade en stark öppningselva. Theo Walcott scorade i första halvlek. Aron Ramsay och Oliver Giroud förde upp kanonjärerna i en tremålsledning i andra. På slutet reducerade City. Men gultröjade Arsenal var bättre för dagen. Gav mig ett fint minne. Vaimo inte lika exalterad. Höll på att somna i slutet av första halvlek. Vaknade till först då vågen började rulla. Via Livescore fick jag veta att Jaro kryssat i Jyväskylä. Helt okej. Enda smolken i dagens glädjebägare var att Sandra Eriksson inte lycades ta sig till finalen på 3000 meter hinder i Moskva. Tråkigt!
Efter matchen var vi båda hungriga som vargar. Vi sökte oss till hotellets restaurang. Bara halvfullt med matgäster. Ändå fick vi vänta över en halv timme på menyn! Maten har vi ännu inte sett röken av. Gissar att vi får vänta på den hela natten. Kan inte låta bli att jämföra kundbetjäningen med den vi fått under våra två USA-resor. Som natt och dag. Minst!
Saldo: 0,0 km
Totalt: 2 291,1 km
Mål: + 71,1 km
Kanon: Arsenals 3-1 mot Manchester City
Kalkon: Servicen på hotellets restaurang Sevilla var skitdålig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar