KANGBACKAN

Dag 217

Prick en vecka kvar av sommarlovet. En av tio! Steg upp halv sju. Samtidigt som vaimo pilade över vägen till jobbet. Efter lördagens långpass och gårdagens tröskel-dito kändes det bra att ha en löpfri måndag. Tio före åtta ringde morsan. Jag hade lovat hjälpa till och klippa granhäcken vid mommos gamla stuga. På Kangbackan i Vexala, Munsala. Bilade ut till mommos. Pappa vid ratten. Strålande augustiväder.

Genast vi kom fram började jag snoka i mommos gamla stuga. Hittade massor av spännande prylar. Vissa av dem helt obekanta. Jo, det där är en ko-kotiparturi, förklarade morsan tålmodigt. Jag hade absolut ingen aning om att kossorna var så fåfänga! Kollade naturligtvis också in skivsamlingen jag berättade om i fredags. Kunde genast konstatera att både Beatles och Artur Erikssons alster saknades. Däremot hittade jag storheter som Nikolai Gedda och Fride Häggblom. Två artister som nog ramlar utanför min annars rätt breda musiksmak. Men så hittade jag Margareta Kjellbergs skiva. Det var en EP-skiva med fyra låtar. Första låten hette "Alpens ros". WTF! Skall den inte heta "Alptoppens ros"? Skrapade mig på flinten. Har jag missat något? Sen slog det mig. Det är ju två helt skilda låtar. Den senare var ju Owe Thörnqvists låt. Det var den låten jag joddlade på min kusins femtio-års-party. Alpens ros däremot var en stillsammare låt. Handlade om olycklig kärlek. Fruktansvärt många verser. Brudparet dog. Det var den jag lyssnade till i mommos kök. 

Efter snokandet tog farsan och jag varsin häcksax. Angrep den tjocka granhäcken från öst och väst. Morsan räfsade. Massor av bilar körde förbi. Alla verkade vara på gott humör. Folk viftade, hejade och tutade åt oss. Knappast åt mig, men åt mina föräldrar. Några stannade. Snackade. Mest med farsan. Grannen från andra sidan vägen kom och hälsade på. Greven på Kangbackan. Stig G, sjuttioplussare, jakt- och friluftsmänniska. Och obotlig ungkarl. Berättade att det fanns gott om hallon. Att han plockat massor av blåbär. Jag tänkte på den knappa decilitern jag själv fått ihop. Förresten. Att Stig förblivit ungkarl hade han en glasklar förklaring till. Jo, för då skall hon ju i så fall ha hälften av bären. Klart som korvspad, tänkte jag. Morsan och farsan skrattade.

Då häcken var klar, käkade vi i mommos kök. Ägget på bordet rullade i golvet. Så pass mycket lutade stugans golv. Men det kändes ändå fint att sitta vid mommos bord igen. Högtidligt. Mindes somrarna då drack där. Alltid klockan halv åtta. Jag, syrran och mina kusiner kunde knappt bärga oss tills kaffet var framdukat. "E de vassågo, va?" Frågade vi stup i kvarten. Ända tills någon vuxen bjöd oss till bords. Nu är det vassågo! Ivriga barnahänder sträcktes efter bullafatet. Carnevalkex med figurer på baksidan tog slut i ett huj. Skeppet var, som Fredde i Solsidan skulle ha uttryckt det, top-notch. Ballerinan, hon på ett ben, klart sämst. En skam att få henne, tyckte jag.

Efter maten visade farsan hur jag skulle slå gräs med lie. Det gick inget vidare. Korjaan. Det sket sig. Grässtråna hann alltid ducka för mina svep. Farsan tog över. Gav mig en räfsa i stället. Det gick betydligt bättre. Då släpkärran var fullastad med granbarr och gräs, fortsatte vi hem. Jag somnade genast. Kroppsarbete is uppenbarligen not my cup of Tea. 

Väl hemma fixade jag käk åt ettan. Lyssnade till Violents. En sextiotalsgrupp vars instrumentala version av Alpens ros nådde femte plats på Tio-i-Topp. Året var 1961. Året därpå joinade en viss Jerry "I can jive" Williams gruppen. Gissar att Jerka tog bort låten på gruppens repertoar.
På kvällskvisten fortsatte jag med vaimo till gröna butiken. Fick fem kilo blåbär. Som en förtidig födelsedagsgåva. Carnevalkex stoppade hon också i kärran. I morgon. På min femtiofjärde födelsedag. Skall kexen finnas framdukade. Ja se on varma se!

Saldo: 0,0 km

Totalt: 2 234,0 km

Mål: + 64,0 km

Kanon: Greven på Kangbackan

Kalkon: Att jag blandat ihop låtarna. Förlåt!