FEMTIOFYRA BAST

Dag 218

För femtiofyra år sedan. Den 6 augusti. Anno Nitton-hundra-femtio-nio. På dagen prick fjorton år efter Hiroshimabomben. Klev jag ut. Från barnbördshuset. På Kväänbacka. Nära vatutooni. I Jeppis. En tung krabat. Nästan fem kilo. Mest muskler.

I morse. Klev jag också ut. Från Marstrands Bed & Brekfast. Room-söörvisen hade visst ledigt idag. Sov. Så jag tassade upp. Tisdagsinvägning. Sjuttiotvå-komma-två. Perhana! Fil och hallon. Kaffe och rågbröd. Drog på mig tåånaskooa. Kämpade en god stund med lilltårna. Vägrade hitta sina fållor. Gav upp kampen. Vara vann ni vill tå, väste jag åt det trilskande paret. Klockan åtta pedade jag iväg till Hamnskogen. Strålande väder. Nu har jag beslutat mig för att börja följa Szalkais träningsupplägg inför NYCM. Men. För att klara av min utmaning måste jag dessutom lägga in ett par extra distanspass i veckan. Och. Inför Berlin Marathon i slutet av september måste jag naturligtvis trappa ner ordentligt. I Hamnskogen var det lugnt. Kutade sju varv i makligt tempo. Kände mig både lätt och stark i Fivefingers. Fortsatte med lite dynamisk rörlighet. Sen mätte jag upp en åttiometers sträcka. Kutade den i maxfart fyra gånger. Avslutade med lite styrketräning och töjningar. En tjej kom springande i barfotaskor. Frågade henne hur hon trivdes med skorna. Kanonbra! Hon hade också testat skorna på asfalt, en mil. Hade inte funkat så bra då. Vaderna hade tagit för mycket stryk. Men ändå. Jag skall nog snart också testa mina på asfalt. Inte en mil. Men kanske en halv. Till att börja med. Efteråt kollade jag min kännykkä. Ett missat samtal. Henry M. Ringde upp honom. Mitt vänstra öra möttes av en sjungande H. Inte "Ja må han leva" eller "Med en enkel tulipan" eller någon annan känd fyllarlåt. Det var en, för mig, helt ny visa. Med vackra ord. Till mig. Kände mig rörd. Vem tusan har lärt dig dendär, var det enda jag fick ur mig. Jo, ser du. Den här sången sjunger vi åt alla i min familj. Det är Carolin som lärt oss den. Hennes lärare Tua L sjöng den då någon skulle firas i klassen. Ok. Tack! Det var en najs visa. Kan du skicka den åt mig? fick jag fram. Selvä peli, svarade H. 

Genast jag kom innanför dörren därhemma, så ringde tvåan. Grattade mig så mycket. Berättade att lägenhetsbytet runnit ut i sanden. Och att han var på jakt efter en ny bostad. Önskade honom lycka till. Förmanade honom att han måste äta mera Falukorv, eller vått-evär. Både vaimo och jag tycker nämligen att han magrat rejält under sommaren. 

Vaimo hade under tiden kokat en rejäl snålsoppskastrull. Åt två stora portioner. Sen ville jag ha blåbärspaj. Har du något resefft, frågade jag. Nope, men jag kan googla fram ett åt dig. Jag ställde mig vid bakbordet. Öste upp enligt vaimos beskrivningar. Någonting gick snett. Sket sig. Pajdegen blev som en klibbig välling. Som fastnade på alla fingrarna. Som jag förtvivlat försökte få bort. Hujedamej, stönade vaimo. Det där vill inte jag äta! Men hon tog över baket ändå. Fyllde på med ett halv kilo mjöl, minst. Sedan började det faktiskt likna en deg. Jag övergick till att plocka ur diskmaskinen. Min tekopp!

Efter lunchen bilade vaimo och jag ut till sommarstugan i Vexala. Farsan var redan där. Men mestadels i blåbärsskogen. Tordes knappt berätta för honom att jag redan hade blåbär i frysen. Mina bär hade dock vandrat via Prismas kyldisk. Drack ettmeddaskaffi med vaimo och farsan. Blåbärspaj och Carnevalkex. Letade genom halva kexlådan innan jag fann skeppet. Sen hjälpte jag farsan rensa blåbär. Hujedamej. Vad jobbigt! Men tillika gemytligt. 

Efter rensandet kollade jag min FB-sida. Gratulationerna hade strömmat in. De ivrigaste gratulanterna hade startat redan igår. Mängden gratulationer tillsammans med en svag internetuppkoppling medförde att jag inte orkade vänta på att sidan skulle laddas upp. Men. Ett ödmjukt tack till er alla. Ingen nämnd. Och ingen glömd.

Senare i kväll har jag faktiskt tänkt fira med att förverkliga årets premiärdopp i Kvarken. Men är inte riktigt säker på om doppet blir av. Jag är nog världens badkruka. Vill helst ha kroppstempererat vatten. Ni vet. Samma temperatur som barnmorskans badvatten hade. I barnbördshuset. På Kväänbacka. Nära vatutooni. I Jeppis. För femtiofyra år sedan. Prick.

Saldo: 10,3 km

Totalt: 2 244,3 km

Mål: + 64,3 km

Kanon: Alla gratulationer jag fått.

Kalkon: Pajdegen