I går kväll. Förlusten i PL störde. Försökte tänka på annat. Men lätt var det inte. Slötittade på dumburken. Hade kaffet klart då den hulda kom hem från jobbet. Gick och la mig vid midnatt. Trots att jag inte var speciellt trött.
I morse. Klockan sex. Väcktes av vaimo. Som ville låna mina gamla icebugs till jobbet. Det fick hon. Så klart. Jag vände mig på andra sidan. Somnade om. Vaknade tre timmar senare. Käkade chiagröt. Drack kaffe. Tillbaks till dubbelsängen. Läste ÖT. Malin H hade gjort ett jättefint reportage. Handlade om en tjej som ville vara kille. Sen letade jag efter hotell i Göteborg. En tjej här på bloggen hade tipsat mig om ett fint hotell mitt i stan, Scandic Europa. Kostade visserligen skjortan, 2200 Skr per natt. Men WTF! Jag får väl lägga på ett kol med tomburkarna.
Två timmar senare hade chiagröten och mackorna rutschat vidare till stadens reningsverk. Jag drog på mig träningskläderna. Och kollade varifrån det blåste. Hmmm. Sydliga vindar och nollgradigt. Då får det bli norrut längs Larsmovägen. Vet inte varför? Men just idag. Ville jag springa i min gamla R90-jacka. Min första riktiga löparjacka. Som jag i fjol försett med bokstäverna FIN på ryggen. Och HOP-HAB TEAM på bringo. Allt med tanke på att päronskallen faktiskt skulle representera sitt fosterland i New York Marathon. Men, men. Loppet ställdes ju in. Och jackan med de stolta bokstäverna blev naaleiss överflödig. Har inte använt den sen dess. Kanske för att den påmint mig om debaclet?
Men nu. Nu plötsligt ville jag bära den igen. Drog på mig jackan. Röjkte och fundeerade lite. Inte kan jag väl lunka omkring med en FIN-jacka. Det är ju nästan som ett hån mot mina löpande landsmän? Jepp. Så är det. Drog på mig en reflexväst som gömde bokstäverna. Nåjaa. Nu kan väl ingen få för sig att jag tillhör det finländska spring-landslaget. Innan jag begav mig ut på banan smörjde jag ännu Ola S:s hästsalva på vaderna. Stackrarna ömmade rejält efter fivefingers-passet i går.
Väl ute möttes jag av nysnö. Shitt! Shitt! Ei auta. Tog sikte på Pedersöre kyrka. Och lunkade iväg. Vartalon kändes helt okej. Bemödade mig om att springa på tårna. Slog en drill strax innan jag svängde norrut längs Larsmovägen. Stannade uppe på bron vid gamla roskgräve. Gjorde en massa benpendlingar. Fy tusan vad styvt det kändes. Inte alls som i somras. Då jag pendlade titt som tätt. Nu är jag både långsam och styv. Hmmmm. I går på julmarknaden. Just då jag som intensivast spanade efter vaimo. Då mötte jag ju Kaj N. Och han poängterade för mig att jag måste jobba mycket med min rörlighet. Han hade nog helt rätt. För efter pendlandet uppe på bron så kändes löpningen extra bra. Och. Det gjorde den ända till Marstranden. Faktiskt.
Fixade sen käk åt korpralen, spagetti och morosås. Lånade hans kängor. Och begav mig ut på enrisjakt. Den hulda har tjatat länge på mig om att hämta ris till pensionärskuvösens vita krukor. Päronskallen har slingrat sig. Och sagt att det är förbjudet att plocka enris. Att det nog är fridlyst. Det vet han visserligen inte. Men han gillar inte skogsplockning. Oavsett om det handlar om bär eller buskar.
De förbjudna (?) buskarna hittade han i alla fall rätt nära Marstranden. Päronskallen låtsades att det regnade. Och kapade, kvickt som en kobra, några frodiga exemplar. Traskade sen hemåt. Tittade i marken. Och hoppades att det inte skulle finnas några vittnen till brottet.
Tog sen itu med årets jul-korts-skrivande. Knåpade ihop ett dussin. Alla likadana, en tomte, en katt och en bofink. Sittandes på en gärdsgård. Klockan fyra skjutsade jag korpralen till Drakabussen.
I morgon börjar höstterminens sista skolvecka. I rektorsexpeditionen fortsätter jag min Wilmakamp. Förlorar jag den? Så blir eleverna utan mellanbetyg! Hemska tanke! Nååjaa. Så illa skall det väl ändå inte gå. Hoppas jag.
PS
Jag blev nyfiken på hur det egentligen förhåller sig med enriset. Är det fridlyst eller inte? Så här skriver Lappfors egen naturbloggare, Mattias Kanckos:
"En av de mest seglivade och märkligaste sägnerna och felaktiga föreställningarna jag ofta stöter på här i Österbotten när man diskuterar med folk är att enen och enriset skulle vara fridlyst. Detta hör jag överallt där jag rör mig bland folk. Jag får varje år samtal om saken och igår ringde också en stugägare och frågade om han kan hugga bort enriset från sin tomt då han hade den uppfattningen att enriset skulle vara fredat. Men, enriset är och har aldrig varit fridlyst utan man får hugga ner det hur som helst på sin egen mark. Själva enriset har aldrig varit fridlyst i Finland, men däremot var trädformiga enar fridlysta fram till och med 2005 och är så fortfarande på Åland."
Saldo: 11,5 kmTvå timmar senare hade chiagröten och mackorna rutschat vidare till stadens reningsverk. Jag drog på mig träningskläderna. Och kollade varifrån det blåste. Hmmm. Sydliga vindar och nollgradigt. Då får det bli norrut längs Larsmovägen. Vet inte varför? Men just idag. Ville jag springa i min gamla R90-jacka. Min första riktiga löparjacka. Som jag i fjol försett med bokstäverna FIN på ryggen. Och HOP-HAB TEAM på bringo. Allt med tanke på att päronskallen faktiskt skulle representera sitt fosterland i New York Marathon. Men, men. Loppet ställdes ju in. Och jackan med de stolta bokstäverna blev naaleiss överflödig. Har inte använt den sen dess. Kanske för att den påmint mig om debaclet?
Men nu. Nu plötsligt ville jag bära den igen. Drog på mig jackan. Röjkte och fundeerade lite. Inte kan jag väl lunka omkring med en FIN-jacka. Det är ju nästan som ett hån mot mina löpande landsmän? Jepp. Så är det. Drog på mig en reflexväst som gömde bokstäverna. Nåjaa. Nu kan väl ingen få för sig att jag tillhör det finländska spring-landslaget. Innan jag begav mig ut på banan smörjde jag ännu Ola S:s hästsalva på vaderna. Stackrarna ömmade rejält efter fivefingers-passet i går.
Väl ute möttes jag av nysnö. Shitt! Shitt! Ei auta. Tog sikte på Pedersöre kyrka. Och lunkade iväg. Vartalon kändes helt okej. Bemödade mig om att springa på tårna. Slog en drill strax innan jag svängde norrut längs Larsmovägen. Stannade uppe på bron vid gamla roskgräve. Gjorde en massa benpendlingar. Fy tusan vad styvt det kändes. Inte alls som i somras. Då jag pendlade titt som tätt. Nu är jag både långsam och styv. Hmmmm. I går på julmarknaden. Just då jag som intensivast spanade efter vaimo. Då mötte jag ju Kaj N. Och han poängterade för mig att jag måste jobba mycket med min rörlighet. Han hade nog helt rätt. För efter pendlandet uppe på bron så kändes löpningen extra bra. Och. Det gjorde den ända till Marstranden. Faktiskt.
Fixade sen käk åt korpralen, spagetti och morosås. Lånade hans kängor. Och begav mig ut på enrisjakt. Den hulda har tjatat länge på mig om att hämta ris till pensionärskuvösens vita krukor. Päronskallen har slingrat sig. Och sagt att det är förbjudet att plocka enris. Att det nog är fridlyst. Det vet han visserligen inte. Men han gillar inte skogsplockning. Oavsett om det handlar om bär eller buskar.
De förbjudna (?) buskarna hittade han i alla fall rätt nära Marstranden. Päronskallen låtsades att det regnade. Och kapade, kvickt som en kobra, några frodiga exemplar. Traskade sen hemåt. Tittade i marken. Och hoppades att det inte skulle finnas några vittnen till brottet.
Tog sen itu med årets jul-korts-skrivande. Knåpade ihop ett dussin. Alla likadana, en tomte, en katt och en bofink. Sittandes på en gärdsgård. Klockan fyra skjutsade jag korpralen till Drakabussen.
I morgon börjar höstterminens sista skolvecka. I rektorsexpeditionen fortsätter jag min Wilmakamp. Förlorar jag den? Så blir eleverna utan mellanbetyg! Hemska tanke! Nååjaa. Så illa skall det väl ändå inte gå. Hoppas jag.
PS
Jag blev nyfiken på hur det egentligen förhåller sig med enriset. Är det fridlyst eller inte? Så här skriver Lappfors egen naturbloggare, Mattias Kanckos:
"En av de mest seglivade och märkligaste sägnerna och felaktiga föreställningarna jag ofta stöter på här i Österbotten när man diskuterar med folk är att enen och enriset skulle vara fridlyst. Detta hör jag överallt där jag rör mig bland folk. Jag får varje år samtal om saken och igår ringde också en stugägare och frågade om han kan hugga bort enriset från sin tomt då han hade den uppfattningen att enriset skulle vara fredat. Men, enriset är och har aldrig varit fridlyst utan man får hugga ner det hur som helst på sin egen mark. Själva enriset har aldrig varit fridlyst i Finland, men däremot var trädformiga enar fridlysta fram till och med 2005 och är så fortfarande på Åland."
Totalt: 3 473,0 km
Mål: - 17,0 km
Kanon: Gillade Mattias naturblogg (även om jag inte är någon naturkille).
Kalkon: Att jag slarvat med min rörlighetsträning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar