I går kväll. Jag kollade på Barna Hedenhös och Halvåtta-hos-mej. Sen kom vaimo hem med en massa städprylar som hon inhandlat på "tuppervarepartyt" hos grannens. Jag sa inget. För snart tjugo år sedan var jag själv på en rengörings-medels-demonstration. Kom hem med en flaska Super-10. En flaska alla moderna hem måste ha. Kostade skjortan. I vårt städskåp finns fortfarande en skvätt kvar. Luktar pyton.
Avslutade kvällen tillsammans med Morden i Sandhamn. Vaimo somnade på soffan. Hon tror nämligen att jag är småkär i Nora (en av huvudpersonerna).
Tisdag. Vaknade till Nokians jämrande. Tusans trött. Dags för invägning. Förra veckan hade jag ju ett riktigt bottennapp, sjuttiotre-komma-åtta. Ett kilo lättare i morse. Tja. Käkade och traskade iväg till busstation. Skitkallt, men jag hade byltat på mig ordentligt. Tänkte på trean och hans barettmarsch. Kanske amfibieskolans killar just nu står och huttrar i någon isvak? Hujedamej! Brrr. Satte mig i gula. Fällde ryggstödet bakåt. Njöt av värmen.
I skolan förberedde vi oss för julfest. I morgon är det förskolans tur. Jag skall hälsa välkommen och leda allsången. På torsdag fortsätter skolbarnen festandet. I dag lyckades jag med lite hjälp fixa buggen i Wilma. Äntligen! Min rektorskollega Andreas H kom till undsättning. Jag utnämnde honom genast till dagens kanon. Efter skolan liftade jag hem med en kollega, Charlotte R.
På eftermiddagen hade det snöat lite. Jag hade svårt att bestämma mig om jag skulle springa ute eller inne. Bestämde mig till slut för det senare. Drog jag på mig utekläderna. Och begav mig ut i decembermörkret. Det var ett korkat beslut. Borde ha valt löpmattan i stället. Benen protesterade nämligen våldsamt. Ville absolut inte springa idag. Och definitivt inte i lössnö. Jag försökte ta det riktigt, riktigt lugnt. Batteriet i Garminen gav upp. Så jag vet inte exakt hur långsamt jag gnetade mig framåt längs Larsmovägen. Men fruktansvärt sävligt gick det. Var tvungen att stanna ofta. Sprang en kilometer. Vilade. Sprang en kilometer till. Vilade igen. Benen kändes som två ankare. Försökte komma upp på tårna. Orkade ett par meter. Och sjönk ner på hälarna igen. Djupt ner i nysnön. Fruktansvärt jobbigt. Efter sju sorger och åtta bedrövelser siktade jag äntligen Marstranden. Hängde i hissen upp till andra våningen. Stupade in i lägenheten. Kollade köksklockan. Den drygt elva kilometer långa rundan hade tagit nästan en halv timme längre än normalt! Satte mig på tvåans säng. Slet av mig träningskläderna. Voi huh-huh! Hur skall detta sluta?
Duschade. Käkade chiagröt och drack Oboy. Röjkte och funderade. Hur tusan skall jag orka/hinna med de tvåhundrafemtiofem kilometrarna som återstår? Jag hamnar nog att beta av rätt många på löpmattan. Inte så kul. Men nöden har ingen lag. Och jag kan ju inte balla ur nu. Med bara drygt tjugo dagar kvar.
Totalt: 3 410,2 km
Mål: - 29,8 km
Kanon: Andreas H
Kalkon: Mina stackars ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar