I DID IT

Dag 307

Kvällen före loppet. Vaimo och jag käkade pasta på populär italiensk restaurang. Fullsmockat. Så vi fick vänta ett bra tag på ett bord. Gott käk. Men jag åt faktiskt bättre pasta i Berlin. Efteråt drack vi kaffe på vår stampaikka. Delade på en brownie. Sen gick vi och lade oss. Trötta och mätta.

Jag sov väl till halv fyra någonting. Sen var det färdigt med den varan. Jänkkarna hade dessutom vridit tillbaka klockan. Så då var hon (klockan) bara halv tre. Steg upp. Läste lite och väntade ett par timmar. Kokade gröt i mikron. En amerikansk variant med maple och brown sugar. Gillade den faktiskt. Drack kaffe och åt ett par mackor. Halv sex var det samling för alla löpare i receptionen. Spänning i luften. Rätt kallt och blåsigt där ute, men sol hade utlovats till senare på dagen.

Off till startplatsen i tre bussar. Sedan slussades vi vidare till olika fållor, beroende på vilken starttiden vi hade. Jag slog följe med en trevlig prick från Göteborg. Tillbringade en och en halv timme med honom i fålla ett. Käkade bagels, drack choklad och pinkade. Vidare till fålla två. Killen från Götet och jag hade skilda fållor (corals) så där skildes våra vägar. I stället träffade jag en kändis från tidningen Runners World, Anders Forselius. Jättetrevlig typ han också. Efter ytterligare en halv timmes vänta i fålla två släpptes vi vidare till fålla tre. Där höll jag mig mest för mig själv. Till slut släpptes vi iväg till starten vid brofästet av Verrazanobron.

Klockan fem över tio ljöd startskottet. Vi påbörjade en jättetung klättring upp på bron till tonerna av Frank Sinatras New York, New York. Jag tyckte redan från början att det gick segt. Men pinnade mig ändå upp på bron i maklig fart. Sen gasade jag på utför och längs hela den nästan tio kilometer långa fourth avenue i Brooklyn. Massor av folk som hejade på oss löpare. Just do it! Looking good! Min snittfart låg väl strax över fem minuter per kilometer. Lite långsammare än i Berlin. Men jag hade ju också passerat en jättebro. Vid femton kilometer fick jag den första säkra indikationen på att det här kommer att bli tufft. Gubben var helt slut. Efter femton kilometer! Kände av sträckningen i skinkan, men inte så mycket. Publikstödet enormt. Vädret var helt okej. Men. Kilometertiderna blev allt sämre. Värst var det uppför Queensboro-bron efter tjugofem. Jag passerades av hundratals, ja kanske tusentals bättre förberedda. De enda jag sprang om var de som gick eller satt i rullstol. Såg annars en gammal gubbe som gjorde loppet i rullstol, baklänges! Efter Queensboro bron svängde vi in på Manhattan, First Avenue. Otroligt mycket folk. Otroligt liv. Solen sken. Träffade vaimo. Gav henne en kram. Sa att jag var fruktansvärt trött. Och att det var långt kvar. Vaimo tröstade och ropade som alla andra, Just do it! Du fixar det! Skit i sluttiden! Vilket jag ju var tvungen att göra. Gick faktisk ett tiotal meter då det var som allra jobbigast. Två broar i Bronx återstod att passera. Lyckligtvis av den lite mänskligare sorten. Tillbaks in på Manhattans Fift Avenue. Mina kilometertider låg nu över sex. Äntlige svängde vi in i Central Park. Hasade mig fram de avslutande sex kilometrarna där. Och stapplade i mål. Fullständigt slutkörd. Sluttiden vill jag helst glömma, 4:05:17. Men jag gjorde i alla fall som vaimo och drygt två miljoner New Yorkare hade skrikit åt mig, I did it. Lite stolt var jag nog ändå över att ha tagit mig i mål. I världens häftigaste marathonlopp.
Fick min medalj och ett värmetäcke. Det senare kom väl till pass. För nu återstod en fem kilometers ökenvandring tillbaks till hotellet. Jag gick med huvud nedsänkt och tunga steg. Besviken på mig själv. Men säga vad man vill om amerikanarna. Men de är fantastiska på att trösta en sargad maratonkrigare. På min vandring mötte jag en massa jänkkare, förstås. Varenda en. Nåja, nästan varenda en. Ropade åt mig uppmuntrande. Great job, congratulations, well done, You did it! Varianterna var många. En buddistmunk, eller något åt det hållet kom också emot mig. Väntade ingen hälsning av honom. Men tji fick jag. Munken log mot mig. Och sa "Hanna", eller något liknande. Och min päronskalle kunde ju inte bara kika på skorna hela tiden. Så jag var ju tvungen att tacka alla jag mötte. Thank you, thanks, you are so kind! Femtiofyraåringens humör steg åtskilliga grader under vandringen tillbaks till hotellet. Även om han frös som en hund. Och bara längtade efter att få krypa ner i hotellets badkar. Och slicka sina sår. Men. After all. I did it.

Saldo: 42,2 km

Totalt: 2 965,4 km

Mål: - 104,6 km

Kanon: Publiken på NYCM och alla grattisar på vägen till hotellet.

Kalkon: 4:05:17