SPRING-ABSTINENS

Dag 330

I går kväll. Tog en timmes tupplur. Kollade sen på bilderna från NYCM. Pynjade med ett bildspel av loppet. Tog flera timmar att få alla bilder på plats. Blev tvungen att avbryta då JB ropade efter mig från sovrummet.

Tisdagsmorgon. En löpfri dag väntade. Började den med invägning. Pressade upp sjuttioen-komma-två på vågen. Ett kilo lättare än senast. Men inget att jubla över. Jag har ju hela året legat som fastgjuten kring sjuttio kilo. Aldrig under. Alltid lite över. Och. Springer jag inte idag så väger jag två kilo mer i morgon. Minst. Såheså.

Käkade chiagröt och ett par ostmackor. Sköljde ner med havtornssaft och kaffe. Kallt ute, minus åtta. Vandrade till busstation. Markus W skulle ta mig ända till jobbet. Berättade att han själv skulle springa lite senare på dagen. Genast vaknade spring-abstinensen i mig. En tur på eftermiddagen skulle väl sitta fint? Hyfsat löpväder dessutom! Och benen kändes hyfsat fräscha. Förnufts-Ingo var tvungen att lugna ner mig. Nej, nej, stopp och belägg herr päronskalle! I dag skall du ju inte springa. Toistan. Inte springa! Okej, okej, muttrade päronskallen.

Klev in i rektorsexpeditionen halv sju. Tog genast itu med pappersexercisen. Betalade räkningar, skrev tjänstemannabeslut och svarade på en massa e-post. Fortsatte med att förbereda ett par lektioner. Sen var det dags att ta itu med ett skol-administrations-program som heter Wilma. Jag gillar programmet då det funkar. Annars inte. Typ. Vid terminsslutet är Wilma och jag alltid på kollisionskurs. Mina kollegor skall nämligen kunna ge sina vitsord med hjälp av programmet. Nu hade de, i vanlig ordning, upptäckt en massa brister. Och bristerna måste förstås åtgärdas. Ju förr desto bättre. Jag gjorde några tappra försök. Men var till slut ändå tvungen att ge upp. Och be min tekniska kollega Jens L om hjälp. Trots att han hade fullt upp med sin Lego-vecka. Han fixade buggarna. Med vänsterhanden. I ett huj.
Efter arbetsdagens slut tog jag gula hem. Vandrade i sakta mak från busstationen. Nollgradigt. Perfekt löpväder! Och. Vips! Så var den den där igen. Spring-abstinensen. Jag kan ju åtminstone springa Larsmo Mini. Tar max fyrtiofem minuter. Max. Bara så jag inte tappar löpkänslan, viskade löpartrollet i mitt öra. Nej, du skall alltså inte springa idag, INTE! Förnufts-Ingo vrålade kontraordern i mitt andra öra. Okej, okej, okej, lovat är lovat.
Möttes av en julpyntande vaimo i dörröppningen. Jagandes efter lampor till våra sjuhundra ljusstakar. Hade pyntat lägenheten hela dagen. Va fint, utbrast jag. Den hulda trodde inte ett smack på vad jag sade. Skickade i stället mig till källaren. Efter ännu en ljusstake. Själv tog hon svarta, inte alls rostiga. För att leta efter fler lampor till de sjuhundra. Min spring-abstinens var som bortblåst. I stället fylldes vartalon av julfeelis.
Klockan halv sex gjorde vihollinen ett sista (?) desperat angrepp. Henry M ringde. Ville prompt ha mig med på en kvällslänk. Klocko sex vi Pursisalmi. "Vi springär ju bara sakta". Och. "He e så kuul ti häss de", löd de krystade motiveringarna. Jag kände mig som den ståndaktige tennsoldaten då jag vänligt, men bestämt avböjde. Lade mig i treans säng. Med benen i högläge. Vaimo pynjade med en julkrans. Lägenheten på Marstranden genomströmmades av Christer Sjögrens sammetslena röst. Jul, jul, strålande jul.

Saldo: 0,0 km

Totalt: 3 232,5 km

Mål: - 67,5 km

Kanon: I morgon får jag springa igen.

Kalkon: Spring-abstinens