I går. Hemresa. Strålande väder. Soligt och varmt. Jag föreslog för vaimo att vi skulle ta ett sista farväl av Central Park. Men den hulda ville i stället shoppa upp sina sista daalers. Vilket hon gjorde förstås. Jag väntade snällt utanför kaupporna. Stretchade mina ömmande muskler. Knak och brak. Gnissel. Allt nedanför midjan protesterade.
Efter shoppingturen käkade vi amerikanska burgers. Tog farväl av personalen på Hotel Newton. Och satte oss i en av Springtimes bussar. Jag valde den med Anders Szalkai som färdledare. Förstås. Incheckningen på Newark Liberty International AirPort tog vansinnigt länge. Massor av maratonlöpare skulle hem till sitt. Resenärerna kontrollerades från topp till tå. Take off your shoes Mister! Total bodyscanning. Man gick in i en glasformad cylinder. Sträckte upp händerna. Och så genomlystes man naaleiss. Fråga mig inte hur. Rena sci-fin. Come here Mister! En nitisk officer hade hittat någonting misstänkt i mitt handbagage. Som han rev ut. Och drog fram en vattenflaska med typ två klunkar vatten i. Jag ursäktade mig så mycket. Sorry Sir. I forgot. Sorry. Tre timmar tog det för oss att komma från ingången till vår gate. Där vid gaten påkallade vaimo min uppmärksamhet. Pekade och viskade exalterat. Ser du vem som står strax bakom mig? Det är ju Peter Jöback. Han som är så snygg! Vaimo hade rätt, as usual. Förra gången vi var här var jag faktiskt tvungen att lukta på Darins tåbira. Antar att kändisarna är mera i NY än hemma!
Äntligen fick vi kliva ombord. Jag slöt genast ögonen. Och sträckte ut mina sargade. Så gott det nu gick i Economy Class. Natten övergick till dag ombord på SAS-flight, EWR-ARL. Jag sov, kollade film, lyssnade på musik och tog flera bensträckare. Landade i Stockholm i morse, 7:20. Tjugo minuter före utsatt tid.
I dag har vaimo och jag chillat drygt sju timmar på Arlanda. Sovit lite, läst lite, töjt lite och shoppat lite. Jag har också röjkt och fundeerat. Myttji. En sak är klart som korvspad. Det var galet att springa två stora lopp så tätt inpå varandra. Skulle jag ha varit tjugofem år yngre hade det kanske funkat. Men min 54-åriga vartalo var helt enkelt inte redo för NYCM. Ångrar jag mig? Nej! Loppet och hela inramningen med ett par miljoner i publiken var en fantastisk upplevelse! Och. Jag har dessutom lärt mig massor av mitt NY-äventyr. Den erfarenheten kommer jag att ha stor nytta av framöver. Jag kommer att springa fler lopp. Var och när vet jag inte ännu, men det lär nog klarna så småningom.
Då vi suttit ett par timmar på Arlanda hörde jag att vaimos mage kurrade. Min var oxå i kurrstadiet. Halade fram mina sista daalers och begav mig ut på käk-jakt. Köpte en sallad åt vaimo. Och en kolmioleipä åt mig själv. Innehöll rostbiff enligt varudeklarationen. Kostade skjortan, men WTF! Slog mig ner. Slet upp förpackningen. Och tog en jättetugga. Fy, och tvi vale! Kolmioleipä-tuggan brände som eld. Vad tusan är detta? Försökte skölja ner eländet med hett kaffe. Funkade inte alls. Vaimo bad att få titta på förpackningen. Läste. "Trekant rostbiff & jalapenõ créme cheese." Vem tusan vill att en macka skall bränna upp käften på en? Letade efter något att skrapa bort jalapenõn med. Hittade bara rumskortet till Hotell Newton. Men det funkade utmärkt. Gnetade bort den äckliga ostsörjan.
Sent på eftermiddagen klev vi ombord på flyget till Vasa. Väl framme möttes vi av ettan och röda, rostiga. Kärt återseende. Överräckte en Göteborgs Rapé-stock med lingonsmak. Sen fortsatte vaimo och jag till Jeppis i vita, inte så rostiga. Mörkt och regnigt. Lite dystert. Köpte Pantteri och Geisha i Oravais. Kurvade in på Marstranden strax efter sju. Klev in i lägenheten. Packade upp min röda Jarokappsäck. Tog upp medaljen, ING NYCM 3.11.2013. Kysste den länge. Ömt. Innan jag placerade den i bokhyllan. I tomrummet. Mellan medaljerna från Stockholm och Berlin.
Äntligen fick vi kliva ombord. Jag slöt genast ögonen. Och sträckte ut mina sargade. Så gott det nu gick i Economy Class. Natten övergick till dag ombord på SAS-flight, EWR-ARL. Jag sov, kollade film, lyssnade på musik och tog flera bensträckare. Landade i Stockholm i morse, 7:20. Tjugo minuter före utsatt tid.
I dag har vaimo och jag chillat drygt sju timmar på Arlanda. Sovit lite, läst lite, töjt lite och shoppat lite. Jag har också röjkt och fundeerat. Myttji. En sak är klart som korvspad. Det var galet att springa två stora lopp så tätt inpå varandra. Skulle jag ha varit tjugofem år yngre hade det kanske funkat. Men min 54-åriga vartalo var helt enkelt inte redo för NYCM. Ångrar jag mig? Nej! Loppet och hela inramningen med ett par miljoner i publiken var en fantastisk upplevelse! Och. Jag har dessutom lärt mig massor av mitt NY-äventyr. Den erfarenheten kommer jag att ha stor nytta av framöver. Jag kommer att springa fler lopp. Var och när vet jag inte ännu, men det lär nog klarna så småningom.
Då vi suttit ett par timmar på Arlanda hörde jag att vaimos mage kurrade. Min var oxå i kurrstadiet. Halade fram mina sista daalers och begav mig ut på käk-jakt. Köpte en sallad åt vaimo. Och en kolmioleipä åt mig själv. Innehöll rostbiff enligt varudeklarationen. Kostade skjortan, men WTF! Slog mig ner. Slet upp förpackningen. Och tog en jättetugga. Fy, och tvi vale! Kolmioleipä-tuggan brände som eld. Vad tusan är detta? Försökte skölja ner eländet med hett kaffe. Funkade inte alls. Vaimo bad att få titta på förpackningen. Läste. "Trekant rostbiff & jalapenõ créme cheese." Vem tusan vill att en macka skall bränna upp käften på en? Letade efter något att skrapa bort jalapenõn med. Hittade bara rumskortet till Hotell Newton. Men det funkade utmärkt. Gnetade bort den äckliga ostsörjan.
Sent på eftermiddagen klev vi ombord på flyget till Vasa. Väl framme möttes vi av ettan och röda, rostiga. Kärt återseende. Överräckte en Göteborgs Rapé-stock med lingonsmak. Sen fortsatte vaimo och jag till Jeppis i vita, inte så rostiga. Mörkt och regnigt. Lite dystert. Köpte Pantteri och Geisha i Oravais. Kurvade in på Marstranden strax efter sju. Klev in i lägenheten. Packade upp min röda Jarokappsäck. Tog upp medaljen, ING NYCM 3.11.2013. Kysste den länge. Ömt. Innan jag placerade den i bokhyllan. I tomrummet. Mellan medaljerna från Stockholm och Berlin.
Saldo: 0,0 km
Totalt: 2 965,4 km
Mål: - 124,6 km
Kanon: Att hemresan gick lyckligt, även om den var jobbig.
Kalkon: Ligger riktigt risigt till med min utmaning.
1 kommentar:
Höööödu Ingo, välkommen hem och grattis till ett genomfört lopp! Skit i tiden, U DID IT, och det är mer än bra! :)
Skicka en kommentar