Vaknade med ett leende på läpparna. Jess, jag persade i går. Tänkte också på att stämningen under Bastucupen alltid är god. De löpare jag lyckades passera under loppet hejade uppmuntrande på mig. Bra Ingo, hörde jag flera gånger. Själv orkade jag inte krysta ur mig ett endaste ord. Tack och förlåt! Efter loppet var stämningen ännu bättre. Kaffe med rulltårta. Saft och bastubad. Vilda diskussioner. Skämt. Många var nöjda med sina lopp. Tider jämfördes. Själv imponerades jag av segrartiden på dryga 35 minuter. Frågade vinnaren Filip V hur han tränar. Fick till svar att han springer till jobbet. Okej, men kör du inga intervaller? Jo, men alltför sällan. Får mycket gratis från fotbollen, svarade han ödmjukt. Okej. Kanske jag borde börja spela fotboll på nytt? Nå nee, den tiden är nog förbi.
Min nästa utmaning blir nog i stället West Coast Race i början av juni. WCR är en stafett som springs mellan Vasa och Nykarleby. Jag har fått plats i HOP-HAB Teams lag och skall kuta en drygt nio kilometer lång sträcka. Tar emot stafettpinnen vid UF Svanen i Monå och överlämnar den på sportplanen i Munsala. Kul! I fjol då jag sprang in till växlingsplatsen kände jag historiens vingslag. Här har nämligen flera Juseliusar visat framfötterna. Min pappa och hans två bröder var alla topplöpare. Farbror Lennart kutade 5000 meter på strax över fjorton minuter, 14:14 som bäst. Farbror Lars sprang 800 meter på 1:54 och min pappa Kurt sprang som junior 1500 meter på 4:17. Ju mer jag själv springer desto mer imponeras jag av de tiderna. Jag har äntligen börjat fatta vilka fina löpargener det bor i min femtiotreåriga sjuttiotvå kilos kropp. Nu gäller det bara att förvalta arvet väl. Efter WCR så blir det Esse Run och Jacob halvan i juli. I september Berlin och i november NY.
Off till jobbet. Som vanligt med buss. Tog genast itu med betygsstrulet från igår. Slet mitt niomillimeters hår och kämpade med att få alla siffror och bokstäver på rätt plats. Fick hjälp av min kollega, Jens L. Tack! Efter flera timmars pynjande framför dataskärmen fick vi till slut in alla vitsorden. Skönt! Nu får man äntligen börja koncentrera sig på lite övriga skoluppgifter. Rätt många faktiskt så här i slutet av maj. Efter jobbet hem en sväng. Sen tillbaks till Larsmo. Pizzakväll tillsammans med mina sexor och deras föräldrar. Anders H vid Strandcamping bar in jättegoda familjepizzor i massor, 28 st. Eleverna åt som aldrig förr. Föräldrarna lite försiktigare. Själv slukade jag sex, eller var det sju bitar. Hur som helst, dubbelt för många! I morgon kväll fortsätter frosseriet. Jippie och tyvärr. Personalmiddag vid Sannis kök. Men sen måste jag skärpa till mig. Den här veckan har jag hittills bara skramlat ihop en mil på tre dagar. Det duger inte. Det duger alls inte. Skäms lite.
Saldo: 0,0 km
Totalt: 1 454,2 km
Mål: + 34,2 km
Kanon: Pizzakvällen
Kalkon: Åt för många bitar.
Min nästa utmaning blir nog i stället West Coast Race i början av juni. WCR är en stafett som springs mellan Vasa och Nykarleby. Jag har fått plats i HOP-HAB Teams lag och skall kuta en drygt nio kilometer lång sträcka. Tar emot stafettpinnen vid UF Svanen i Monå och överlämnar den på sportplanen i Munsala. Kul! I fjol då jag sprang in till växlingsplatsen kände jag historiens vingslag. Här har nämligen flera Juseliusar visat framfötterna. Min pappa och hans två bröder var alla topplöpare. Farbror Lennart kutade 5000 meter på strax över fjorton minuter, 14:14 som bäst. Farbror Lars sprang 800 meter på 1:54 och min pappa Kurt sprang som junior 1500 meter på 4:17. Ju mer jag själv springer desto mer imponeras jag av de tiderna. Jag har äntligen börjat fatta vilka fina löpargener det bor i min femtiotreåriga sjuttiotvå kilos kropp. Nu gäller det bara att förvalta arvet väl. Efter WCR så blir det Esse Run och Jacob halvan i juli. I september Berlin och i november NY.
Off till jobbet. Som vanligt med buss. Tog genast itu med betygsstrulet från igår. Slet mitt niomillimeters hår och kämpade med att få alla siffror och bokstäver på rätt plats. Fick hjälp av min kollega, Jens L. Tack! Efter flera timmars pynjande framför dataskärmen fick vi till slut in alla vitsorden. Skönt! Nu får man äntligen börja koncentrera sig på lite övriga skoluppgifter. Rätt många faktiskt så här i slutet av maj. Efter jobbet hem en sväng. Sen tillbaks till Larsmo. Pizzakväll tillsammans med mina sexor och deras föräldrar. Anders H vid Strandcamping bar in jättegoda familjepizzor i massor, 28 st. Eleverna åt som aldrig förr. Föräldrarna lite försiktigare. Själv slukade jag sex, eller var det sju bitar. Hur som helst, dubbelt för många! I morgon kväll fortsätter frosseriet. Jippie och tyvärr. Personalmiddag vid Sannis kök. Men sen måste jag skärpa till mig. Den här veckan har jag hittills bara skramlat ihop en mil på tre dagar. Det duger inte. Det duger alls inte. Skäms lite.
Saldo: 0,0 km
Totalt: 1 454,2 km
Mål: + 34,2 km
Kanon: Pizzakvällen
Kalkon: Åt för många bitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar