Torsdag. Vaknade. Välbekant feeling i halsen. Bad feeling! Voi raatis raati! Förkylningsfeeling. Och jag som skall tävla i övermorgon. Voi arma hamarn! Mina förkylningar brukar vara seglivade. Brukar pågå i veckor. Ibland månader. Beror säkert på att gubben blir trotsig. Envist trotsig. Vägrar godkänna att han är sjuk. Vägrar dra ner på tempot. Vägrar sluta träna. Vägrar stanna hemma från jobbet. Inte en chans! I stället försöker han smygbekämpa det onda med allehanda medikamenter och häxkonster. Får nog skylla mig sjäv denna gång. Också. Somnade på balkongen i går. Med munnen på glänt. Med bar bringa. Undrar hur korkad man får vara?
Nåja. Kanske det bara var falskt alarm, tänkte jag på vägen till jobbet. Ovanligt lång jobbväg i morse faktiskt. Bilade ända till Karleby. Min plan var både simpel och genialisk. På lördagskvällen, direkt efter HCR-rejset, åker vaimo och jag hem från Hesa med Pendolino. Problemet är att tåget inte stannar i Pännäinen där Venton står och väntar. Vi måste hänga med en bit till. Till K-by. För att vi sen skall ta oss tillbaka till Jeppis så behöver vi en bil till. En bil som väntar på oss där. Därför rattade jag nu vaimos Golf till tågstationen. Väl framme gjorde jag en hemsk upptäckt. Det kostar att parkera vid tågstationen i K-by, det kostar att parkera precis överallt i K-by. Att parkera i två dygn kostar dessutom raatis myttji. Jag letade och letade efter någonstans att gömma undan golfen. Pysäköinti kielletty. Precis överallt. Klockan närmade sig sju och jag skulle ta bussen söderut om bara ett par minuter. Panik! Till slut knäppte det till i skåpet. Jag brukar ju alltid sitta i bilen utanför Antttila då vaimo springer på sina kudduppköp. Det finns ju faktiskt en tom gårdsplan där. Inte speciellt långt från tågstationen heller. Den sträckan springer jag i ett nafs, tänkte jag förnöjt. Sagt och gjort. Rattade in golfen längst in på gårdsplanen. Såg nog att där fanns skyltar med orden "kielletty" och "yksityinen". Men. Inte ett ord på svenska. Då förstår ju inte jag att det är förbjudet att parkera här, smålog jag förnöjt. Låste båda bildörrarna omsorgsfullt och spurtade sen till Kokkolan Linja-Autoasema. Två av Haldins chaufförer höll på att lasta sina fordon. De blev mycket förvånade över att se sin stamkund på helt fel plats.Jag förklarade mitt genialiska upplägg för dem. De var inte lika övertygade om uppläggets förträfflighet. Njae, du kommer nog att få dryga parkeringsböter om du ställt bilen där, trodde de. Voi raatis, raati, tänkte jag. Fortfarande på väg till jobbet.
I jobbet. Förkylningen bröt ut på allvar. Nös och snörvlade. Halsen sträv som sandpapper. Hittade någon slags värkmedicin i skolhälsovårdarens skåp. Slängde i mig fyra tabletter av något som det stod 500 på. Hoppades på det bästa. Hjälpte nada! Efter jobbet. Ny busstur. Nu till Cronhjelmskolan. Vi rektorer skulle söka mer statliga pengar för utvecklande av datagrejs i våra skolor. Blanketten krånglade. Gerd R tog till pennan. Sen gick allt som en dans. Hem efter mötet. Direkt till stan igen. Skulle HCR-shoppa. Började med apoteket. Burana, Compeed och VIC-salva. Fortsatte in till Prisma. Halspastiller, bananer, risifrutti med blåbärssmak och en trippel gelpåse. Det bästa till sista. Sportia Mattson. Löpsnack med Stefan "Fefa" B. Det gillar jag. Provade ett par gröna, sköna New Balance-dojor. Köpte ett par nya Asics-handskar. Nu hade jag allt. Jag är redo!
I morgon åker alltså vaimo och jag till rikets huvudstad. HCR-starten är på lördag klockan 15. Jonas H och jag startar 10 minuter efter eliten. Det skall bli skitkul.
Saldo: 0,0 km
Nåja. Kanske det bara var falskt alarm, tänkte jag på vägen till jobbet. Ovanligt lång jobbväg i morse faktiskt. Bilade ända till Karleby. Min plan var både simpel och genialisk. På lördagskvällen, direkt efter HCR-rejset, åker vaimo och jag hem från Hesa med Pendolino. Problemet är att tåget inte stannar i Pännäinen där Venton står och väntar. Vi måste hänga med en bit till. Till K-by. För att vi sen skall ta oss tillbaka till Jeppis så behöver vi en bil till. En bil som väntar på oss där. Därför rattade jag nu vaimos Golf till tågstationen. Väl framme gjorde jag en hemsk upptäckt. Det kostar att parkera vid tågstationen i K-by, det kostar att parkera precis överallt i K-by. Att parkera i två dygn kostar dessutom raatis myttji. Jag letade och letade efter någonstans att gömma undan golfen. Pysäköinti kielletty. Precis överallt. Klockan närmade sig sju och jag skulle ta bussen söderut om bara ett par minuter. Panik! Till slut knäppte det till i skåpet. Jag brukar ju alltid sitta i bilen utanför Antttila då vaimo springer på sina kudduppköp. Det finns ju faktiskt en tom gårdsplan där. Inte speciellt långt från tågstationen heller. Den sträckan springer jag i ett nafs, tänkte jag förnöjt. Sagt och gjort. Rattade in golfen längst in på gårdsplanen. Såg nog att där fanns skyltar med orden "kielletty" och "yksityinen". Men. Inte ett ord på svenska. Då förstår ju inte jag att det är förbjudet att parkera här, smålog jag förnöjt. Låste båda bildörrarna omsorgsfullt och spurtade sen till Kokkolan Linja-Autoasema. Två av Haldins chaufförer höll på att lasta sina fordon. De blev mycket förvånade över att se sin stamkund på helt fel plats.Jag förklarade mitt genialiska upplägg för dem. De var inte lika övertygade om uppläggets förträfflighet. Njae, du kommer nog att få dryga parkeringsböter om du ställt bilen där, trodde de. Voi raatis, raati, tänkte jag. Fortfarande på väg till jobbet.
I jobbet. Förkylningen bröt ut på allvar. Nös och snörvlade. Halsen sträv som sandpapper. Hittade någon slags värkmedicin i skolhälsovårdarens skåp. Slängde i mig fyra tabletter av något som det stod 500 på. Hoppades på det bästa. Hjälpte nada! Efter jobbet. Ny busstur. Nu till Cronhjelmskolan. Vi rektorer skulle söka mer statliga pengar för utvecklande av datagrejs i våra skolor. Blanketten krånglade. Gerd R tog till pennan. Sen gick allt som en dans. Hem efter mötet. Direkt till stan igen. Skulle HCR-shoppa. Började med apoteket. Burana, Compeed och VIC-salva. Fortsatte in till Prisma. Halspastiller, bananer, risifrutti med blåbärssmak och en trippel gelpåse. Det bästa till sista. Sportia Mattson. Löpsnack med Stefan "Fefa" B. Det gillar jag. Provade ett par gröna, sköna New Balance-dojor. Köpte ett par nya Asics-handskar. Nu hade jag allt. Jag är redo!
I morgon åker alltså vaimo och jag till rikets huvudstad. HCR-starten är på lördag klockan 15. Jonas H och jag startar 10 minuter efter eliten. Det skall bli skitkul.
Saldo: 0,0 km
Totalt: 1 294,4 km
Mål: + 74,4 km
Kanon: Att jag fick tag på nya Asicshandskar.
Kalkon: Näsan rinner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar