Vaimo och jag firade WCR-segern vid Pavis i går kväll. Bjarne H och Christer N var också där med sina vaimor. Bo kom ensam. Vi åt gott och hade det trevligt tillsammans. Klockan halv elva bröt vi upp mätta, belåtna och inte så lite stolta över pokalen som fått stå på vårt bord hela kvällen.
I morse. Började dagen med att studera gårdagens löptider lite noggrannare. Vår sluttid på den 87,3 km långa sträckan stannade på 6:13:57, ca sju minuter snabbare än ifjol. Snittfarten för hela laget blev 4:17 min/km. Precis den fart jag själv hållit. Gladde mig också över att jag vunnit min sträcka med en sekunds marginal. Mitt i resultatstudierna ropade vaimo åt mig att jag måste komma och titta på reprisen av Prinsessan Madeleines bröllop. Hon, vaimo alltså, har sedan i går suttit som fastnaglad framför dumburken. Redan sett hela bröllopet minst två gånger! Okej, okej! Jag kommer väl och lyssnar på Jöback då, svarade jag. Men. Tyckte egentligen att det var lite onödigt eftersom ju sessan redan hade gjort sitt val. En gammal jänkkare! Vad skall hon med en sån till? Sori Amirika! Hon kunde ju i stället spanat in broderfokets singlar. Ettan till exempel. Lös och ledig. Ett utmärkt val, enligt avlaren. Hursomhelst. Satte mig med paddan i soffan. Lyssnade på bröllopsmusiken. Sneglade lite lagom på spektaklet. Vaimo innoissaan. Började prata brudklänningar med mig. Frågade vad jag tyckte. Jo, den är ju vit som alla andra brudklänningar. Fattade inte riktigt vad hon menade. Vaimo suckade. Men titta på lilla Estelle då. Hon är ju för söt, kontrade vaimo. Ja, hon ser väl ut som vilken liten unge som helst. Och, Carl-Philip han är väl för stilig? Nåjaa, svarade jag. Spanade i stället efter den djupaste urringningen bland bröllopsgästerna. Vaimo gav upp. Greppade mobilen. Diskuterade brudklänningar och estellor med sin morsa i stället. Såg min chans. Steg upp med en djup suck. Nej, nu måste jag tyvärr ut på banan igen!
Väl ute. Tänkte springa ett långpass. Men. Var inte riktigt säker på om framlåren återhämtat sig efter urladdningen i går. Beslöt mig för att springa lite på känn och sen besluta. Märkte med en gång att jag nog måste skippa mina långpassplaner. Framlåren protesterade våldsamt. Vi vill inte springa en endaste meter idag, vrålade de åt mig. För en gångs skull lyssnade jag på min kropp. Kortade av sträckan rejält. Drog också ner farten ordentligt. Lunkade ihop drygt tolv kilometer i 5:50-fart. Ingen höjdarrunda precis, men bättre än ingenting, tror jag kanske.
Efter löprundan värmde jag upp lite pasta åt vaimo och mig. Hon satt fortfarande med näsan klistrad vid Maddes brudklänning. Tvättade träningskläderna. Inte en dag för tidigt. Kläderna luktade dubbelapa. Sen besökte jag mina föräldrar. Morsan var på loppis. Snackade med papp i stället. Berättade om loppet. Visade foton. Tror nästan han var lite stolt över grabben. Fortsatte sen till Prisma. Handlade mjölk och nyaste numret av Runners World. På omslaget. Kristin Kaspersen med Nike Free-skor på fötterna. Najs! Resten av eftermiddagen catchade jag bruna åt tårna och läste RW i pensionärskuvösen.
Totalt: 1 646,9 km
Mål: + 46,9 km
Kanon: Att jag för en gångs skull lyssnade på min kropp.
Kalkon: Inhiberat långpass.
2 kommentarer:
Grattis till segern! Nike free är det alltid som gäller, både ute och inne.
Tack! Jo jag är väldigt glad över mina dojor också.
Skicka en kommentar