KOKKOLAREISO

Dag 169

Tre nätter i följd har jag nu vaknat vid tresnåret. Pigg som en mört. Hungrig som en varg. Så också senaste natt. Steg upp. Glufsade i mig en skål med potatissallad, ett par mackor och några klassiska chokladlövskex. Läste Toves, Bennys och Sandras bloggar. Imponerades av deras träningsmängder. Där ligger jag rejält efter. Antar att ungdomarna har det lättare med återhämtningen. Sen gick jag och la mig på nytt. Efter ett par snurr i sänghalmen somnade jag till slut. Snarkade till åtta. Tisdagsinvägning. Vågen stannade på 72,4. Med andra ord. På västfronten intet nytt. Käkade och fortsatte sen till Jarokontoret. Printade ut en fullmakt så att jag skulle kunna hämta ut tvåans nya bankkort. Vidare till Nordea. Fick kortet. Snackade lite med bankbruden som jag kände från Stockholm Marathon 2011. Namnet har jag glömt. Måste fråga Henry M. Hon berättade att hon sprungit i Berlin och att banan där är förhållandevis lättsprungen. Fortsatte sen hem. Vaimo ville ha mig med till Kokkola. Jag var måttligt förtjust över det. Men fann mig snabbt tillrätta. Kom nämligen på att jag ju kunde be att få springa hem. Ja, alltså inte ända från Anttila. Vaimo kunde ju droppa av mig någonstans på hemvägen. Okej då, sa vaimo. Jag skyndade mig att packa träningsväskan. Sen iväg norrut. I Kokkola skildes våra vägar. Vaimo skulle hämta ett par byxor från KappAhl. Jag skulle leta reda på Kokkolan Matkatoimisto. Tänkte att vi skulle åka buss till Åbobåten på torsdagsnatten. Resebyrån borde ligga jättenära busstationen hade jag klurat ut från Google Maps. Snurrade runt Matkahuolto minst fyra varv. Hittade absolut ingen resebyrå. Till slut stegade jag in till stationen. Frågade en expedit. Matkatoimisto...hmm...visst ligger det på andra våningen i KeLe-huset. Thanx! Jag visste faktiskt var KeLe-konditoriet låg. En stor skylt upplyste mig om att jag äntligen hittat fram. En ung tjej tog emot mig. Tyvärr visade det sig att bussen på tillbakavägen bara gick till Vasa. Jag tackade tjejen för besväret. Beslöt att i stället kolla oljenivån i Venton. Min gamla trotjänare från nittiofyra får så lov att ta mig och vaimo till Åbo.

Utanför resebyrån sammanstrålade jag och vaimo på nytt. Hon ville till nya CM. Jag fattade nada. CM? Det har vi ju i Jeppis också. Jo, men Kokkola CM är så mycket större! Jag suckade. För mig kvittar det om så butiken täckte halva Finland. Kauppa som kauppa. Å andra sidan. Tänkte jag. Nya CM liggger ju en bit utanför stan. Knappast vill vaimo tillbaks till stan sen! Skyndade mig att starta vaimos Golf och rattade ut till superbutiken. Valde att själv vänta i bilen på parkeringen, men bad vaimo köpa en banan åt mig. Det gjorde hon. Bananen var faktiskt god! Kanske är det något speciellt ändå med Kokkola CM? Bredvid butiken låg ABC. Jag föreslog att vi skulle dricka ettmeddaskaffi där. Vaimo med på noterna. Jag sörplade i mig mitt kaffe på en halv minut. Sen hämtade jag träningsväskan ur bilen och sökte mig till toaletten. Där började jag gräva i väskan efter löpkläder. Hittade två par shorts, men bara en av Kinvarorna. Voi skåånis! Hur kan jag vara så dåklo! Innan vi for hade jag dessutom dubbelkollat att allt, också skorna, var med. Tur att jag hade mina Nike Free på fötterna. Nu får jag ju testa om de går att springa med, tänkte jag belåtet. Efter ABC-besöket ville vaimo till Bryggan i Öja. Jag rattade snällt dit. Hittade dessutom rätt på första försöket! Inte så vanligt då jag skall till obekanta platser. Vi stannade där en liten stund och beundrade utsikten. Sen bar det äntligen hemåt. Vid Pia Livs steg jag av, spände på vätskebältet och vinkade iväg vaimo som satt sig vid ratten. Nu skulle Nike Free testas på allvar. Aderton kilometer asfalt låg framför oss. Började försiktigt, 5:30 min/ km. Väst- nordväslig vind. Störde inte nämnvärt. Skorna kändes riktigt sköna att springa i. Lite för stora. Men lätta och tusans smidiga. Lite barfotakänsla. Ökade farten vartefter. Mötte Gerd R som var ute och cyklade. Vek in vid kommungården och sköljde bort svetten. Uppfriskande. Fortsatte att springa allt snabbare. Kilometer för kilometer betades av. Bra feeling! Med dryga kilometern kvar låg snitthastigheten på 5:01. Mötte ettan. Han vevade ner sidofönstret. Ropade att jag såg trött ut. Int järi vääden, ropade jag tillbaks och gasade på lite extra. Då jag svängde in på hemmaplan kunde jag konstatera att jag lyckats kapa ytterligare en sekund av snittfarten. Kanon! Stretchade lite på gräsmattan och så var jag klar. Vaimo hade under tiden fixat käk. Lassade in köttbullar och pikkalaka. Skitgott!

I kväll skall vaimo och jag ännu till Falli och titta på då PeFF möter LoVe. Räknar med hemmaseger, men man vet aldrig vad kärleksgrabbarna hittar på. Heja PeFF!

Saldo: 18,4 km

Totalt: 1764,0 km

Mål: 74,0 km

Kanon: Nike Free funkade bra som reservskor.

Kalkon: Nattsömnen