HOS Dr P

Dag 100

I går kväll. Jättetrött. Somnade halv tio. Mitt i Harry Holes jakt på djävulsstjärnan. Vaknade först vid sexsnåret. Ingen panik. Skulle vara hos Dr P först om fyra timmar. Käkade apelsin och banan. Drog sen på mig springkläderna. Ut på banan klockan sju. Fortfarande svinkallt på morgnarna. Hela kroppen verkade seg. Löpningen gick trögt. Tankarna malde. Hur skall besöket hos Dr P gå? Vad har labbsystrarna hittat i mitt pissprov? Svängde ut på Larsmovägen. Solen i fejset. Najs! Började fundera på min tisdagstabbe. Alltså pepparburksgrejen. Hur kunde burken plötsligt börja läcka? Den måste ju ha spruckit. Plötsligt! Ett ljus gick upp för mig. En förklaring utkristalliserades i min skalle. Jag är ju ingen fysiker. Men visst är det så att kraftiga temperaturväxlingar kan söndra? Kan söndra t ex en mustapippuriburk. Lett mii exxplejn. Burken blev först varm av mitt nattpiss. Sen sa vaimo åt mig att lägga in den (alltså burken) i kylskåpet. Då blev den ju förstås kall. Efter det placerade jag burken i min varma ficka. Och där sprack den. Inte mycket, men ändå alldeles tillräckligt! Tadamm! Där hade jag likt Harry Hole löst pepparburksgåtan! Nöjd. Fortsatte löpningen. Ett bekymmer mindre på mina axlar. Farten ökade genast.

Hemma igen. Duschade. Käkade. Chiagröt med äppelmos, gojibär och sesamfrön. Vaimo skjutsade mig till Pörhön Auto. Hämtade ettans Golf från verkstaden. Tvåhundranittio juuro. Tack! Fortsatte sen till Malmskas kirurgiska poliklinik. Anmälde mig vid luckan. Höll 27,50 i handen. Ville betala puhtaana käteen. Det fick jag inte. Fick en faktura i stället. Sen till väntrummet. Vilket väntrum? Letade. Både länge och väl. Hittade till slut en syster som visste vart jag skulle. Bad mig strila i en bautatratt. Inte en chans att missa den! Sen fick jag sätta mig och vänta på Dr P. Bet på naglarna. Doktorn kallade in mig. Smajlade igenkännande. Jag försökte grina tillbaks. Lyckades inget vidare. Fick mina provsvar. Nu. Nu kommer domen, tänkte jag. Men. Strålande resultat. Mitt PSA hade gått ner. Najs! Sen. Dr P undersökte mig. Både framifrån och bakifrån. Nöjd med mig. Jag drog en djup suck. En lättnadens suck. Frågade om jag borde komma tillbaks nästa år. Det tyckte inte Dr P. Tyckte att jag gott kunde vänta till tjugohundrasexton. Tyckte att jag var en helt normal femtiotreårig gubbe. Om han bara visste! Bockade, tackade och backade ut från mottagningen. Kom ut i en korridor. Vad nu? Vart tusan hamnade väntrummet jag just suttit i? Tittade åt höger, tittade åt vänster. WTF! Vart har jag nu hamnat? Frågade en syster. Frågade en syster till. Den senare hjälpte mig tillrätta. Borde nog någon gång kolla upp mitt lokalsinne. Eller så inte! :-)

Hursomhaver. Glad i hågen bilade jag sen till jobbet. Ringde vaimo och morsan. Gudd njuuvs! Vaimo och morsan jublade. I morgon skall jag springa årets sista HOP-HAB CUP. Då skall all min fokus ligga på löpningen. Min något förstorade prostata får nog bara hänga med.

PS
Glömde berätta att jag i går kväll skrev under uppropet för könsneutrala äktenskap. Så nu vet du kära läsare min åsikt i den frågan.

Saldo: 11,5 km

Totalt: 1071,9 km

Mål: + 71, 9 km

Kanon: PSA-värdet

Kalkon: Mitt lokalsinne