Väcktes faktiskt av väckarklockan/vaimo i morse. Vet inte riktigt vem som fick mig vaken? Började dagen med att töja lite på köksbordet. Åt en blåbärsjoghurt och läste om Karlebytigrarnas FM-guld i volleyboll. Starkt! Sov i bussen till jobbet. Inget gott tecken! Funderade hur i all sin dar jag skulle fixa mitt backintervallpass senare på dagen. Nåja. Kanske jag piggnar till då jag fått i mig min chiagröt. Efter skoldagens slut. På hemvägen. Somnade på nytt. Väcktes då bussen stannade för att hämta upp Croniseleverna. Trångt i bussen nu. Ändå. Ingen av ungdomarna ville sitta på den lediga platsen bredvid mig. Borde kanske byta dödömärke. Brukar alltid ta den billigaste burken. På väg hem från busstation fick jag plötsligt Oboj-himo. Började längta vansinnigt efter en stor mugg. Visste att burken där hemma var tom. Tog därför en liten avstickare till vår närbutik efter en Big Pack Oboj. Sen hem.
Endast trean hemma. Spelade krigsspel. League of legends. Lät precis som ettan. Använde ord som "jankkar" och "stärvar". Jag bytte i stället om till löpkläder. Käkade lite blåbärsjoghurt. Ut på banan med två roskispåsar i högsta hugg. Mötte Henrik Ö och Isabella M ute på gården. Snackade lite med dem under tiden min Garmin letade satelliter. Föreslog att Henrik skulle byta däck på vaimos och min bil under tiden jag var ute och sprang. Han verkade inte riktigt tänd på idèn. Isabella berättade att hon skulle premiärspringa i ett lopp som heter Midnattsloppet. Det verkar vara ett roligt race som springs i Helsingfors, Stockholm, Göteborg och Malmö. Endast 10 km dock.
Sen bar det iväg. Kände redan från första steget att det skulle bli fruktansvärt jobbigt. Funderade faktiskt på att svänga om redan efter ca hundra meters löpning. På allvar. Har aldrig tidigare haft liknande tankar. Men. Bet ihop. Försökte tänka positivt. Funkade dåligt. På något vis tog jag mig i alla fall till roskgräve. The real one, märk väl! I vinter har jag sprungit mina backintervaller på en angränsande backe, järnvägsbron. Den backen är lite längre men betydligt snällare. Backen vid gamla roskgräve är grym. Bara 250 meter. Men brant som tusan. Senast jag sprang där var i december. Då var jag dessutom tvungen att springa på en oplogad väg. Nu var i alla fall snön väck. Pustade ut lite inför den första intervallen. En bil passerade mig. Körde raka vägen upp till toppen. Jag undrade vad föraren kunde ha för ärende dit? Dags för den första rusningen. Bet ihop och pressade mig uppför backen på en och tio. Flämt, pust, stånk! Uppe på toppen såg jag bilen som nyss passerat. En pappa med sin lilla flicka hade klivit ur. De ägnade sig åt drakflygning. Det såg både lockande och rogivande ut. Funderade vad jag själv håller på med. Nästa intervall blev, om möjligt, ännu jobbigare. Ben och lungor värkte. Tiden ungefär den samma. Upprepade sedan tortyren ytterligare sex gånger. Mina tider blev hela tiden sämre. Efter den sista intervallen slövandrade jag en stund uppe på toppen. Njöt av vädret och utsikten. Njöt framför allt över att intervallerna var undanstökade. Sen begav jag mig hemåt i sakta mak. Vansinnigt trött, men nöjd. På hemvägen mötte jag vaimo och svärmor. De i sin tur var på väg hem från en shoppingdag i Tigerstaden. I vaimos shoppingväska låg...........tat-ta-damm...........två kuddar, förstås!
fotnot:
Med anledning av gårdagens inlägg om färgen orange har Mattis K lärt mig följande:
"Visserligen uttalas ordet "orangea", men "Svenska skrivregler" rekommenderar att lämna ordet oböjt i skriven form eller t.ex. skriva orangefärgat. Samma gäller för andra adjektiv med stumt -e på slutet, typ beige då isf"
Saldo: 9,2 km
Totalt: 1235,8 km
Mål: + 75,8 km
Kanon: Att jag inte vände om.
Kalkon: Mina ben känns som kokt spagetti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar