MEDALJKAFFE

Dag 151

Läsårets sista riktiga arbetsdag. Ännu en het dag väntade. Off till jobbet. Gjorde som tidigare morgnar den senaste tiden. Klev av bussen vis S-Market och kutade återstoden. Höll hygglig fart från början till slut. Strax före jag svängde in till byn körde Jens L förbi mig. Tutade och viftade. Jag besvarade hälsningen med en liten spurt. Kollade sen med honom vad han tyckte om mitt löpsteg. Det såg bra ut, svarade han. Tror faktiskt att han menade det också.

Sexans tur att leda morgonsamlingen i skolans gymnastiksal. De hade övat in en sång och skrivit personliga hälsningar åt hela personalen. Jag visade ett YouTube-klipp om några kenyanska killar som hoppade höjd under simpla förhållanden. Anknöt till min uppmaning i höstas om att hela tiden höja ribban. Eleverna verkade fatta vad jag menade, tror jag. Morgonsamlingen avslutades med att jag önskade mina sjätteklassister lycka till i sin blivande skola. Efteråt fick hela personalen varsin blomma av eleverna. Jag tror det var pelargoner. Efter skollunchen traskade jag ner till förskolan. Barnen hade ett trevligt program åt sina föräldrar. Jag hälsade barnen välkomna till skolan i höst. Sen var det dags för nästa festlighet. Medaljkaffe åt skolans FM-medaljörer. En unik händelse. Säkert första gången i skolans historia. Min chef Carola H-P uppvaktade alla FM-deltagare med varsitt presentkort till Strandis. Hon passade också på att uppmärksamma Gitte F som fyllt femtti bast i vår. Medaljkaffet avslutades med att vi sjöng en låt åt vår köksa som går i pension till hösten. Jag fortsatte min arbetsdag med skrivbordsarbete. Stängde dörren till rektorsexpeditionen strax före halv fyra. Lomade iväg till kyläkauppa. Kollade klockan. Jag var sen. Beslöt mig för att springa resten av sträckan. Tur var det! Hann precis. Pustade ut i bussen. Najs med aaa-see! Somnade. Plötsligt. Fick panik. Drömde. Trodde att jag själv satt vid ratten. På väg rakt in i en husvägg. Hjälp! Vaknade. Yrvaken. Drog en lättnadens suck. Jag satt tryggt i Haldins gula. 

Hemma. Vaimo skickade mig genast till Prisma. Skrev upp vad jag skulle ha. Rosor, gurkor, tomater, limsa, majonäs och gladpack. De fyra första produkterna hittade jag lätt. Nemas problemas. Sen blev det multos problemas. Först var det majonäsen. Irrade omkring bland Prismahyllorna. Letade minst en kvart efter den. Till slut fick jag syn på burkuslingen. Men. Ännu svårare hade jag med gladpacken. Hade absolut ingen aning om var jag skulle leta efter den. Irrade hela vägen från mjölkhyllan till kassaköerna. Från frukterna till brödet. Sen tillbaks. Gladpacken hittade jag inte. Efter tjugo minuters resultatlöst letande fick jag nog. Började i stället leta efter någon att fråga. Stötte till slut Peter S och hans vaimo, Ulrika. Hon visste var gladpacken låg och tryckte. Visade mig vägen. Peter skrattade åt mig. Se det som träning Ingo! Skyndade mig sen hem med mina inköp. Vaimo undrade varför jag dröjt så länge. Suckade uppgivet över mina selityksiä, men förlät mig.
I morgon har vi alltså studenthippa för trean. Få se om ens en fjärdedel av vad vaimo bullat upp går åt. Jag tvivlar. I morgon springs också Stockholm Marathon. Jag skall försöka följa med så gott det går mellan studentskålarna. Det är så många jag känner som skall springa. Med risk för att glömma bort någon så vågar jag inte namnge er här. Men ni kan lita på att jag tänker på er alla i morgon. Lycka till! Samma gäller också mina löparbloggsvänner Benny S, Tove L och Sandra E. Det skall bli så spännande att följa er i morgon. Ni är alla grymma! Kör så det ryker!

Saldo: 11,6 km

Total: 1 554, 6 km

Mål: + 44,6 km

Kanon: Medaljkaffet

Kalkon: Prismairrandet

FLYTTADE ÅT ETTAN

Dag 150

Jobbig avslutning på onsdagskvällen. Jaro förlorade mot ärkefienden VPS med uddamålet. Surt, surt!  Hem via ettans lägenhet i Vasa. Roligt att få träffa honom. Vi lassade vita Golfen full med tavara och fortsatte norrut. Jag var sur och nedstämd efter matchen. Svårt att somna sen.

Svårt att stiga upp i morse också. Tänkte skippa morgonlänken. Kände mig fortfarande deppad över förlusten. Tog mig samman efter en mugg Oboj och några näkkileipä. Off till jobbet. Bara tre futtiga dagar till sommarlov. Jag brukar i vanliga fall inte längta efter några längre ledigheter, men nu gör jag det faktiskt! Tecken på sviktande karaktär? Hur som haver. Instruerade Taru vid ratten. Hoppade av vid S-Market och påbörjade min löpning mot skolan. Snart skingrades mina deppiga tankar. Löpningen funkade hyfsat. Men framför allt. Hjärnan rensades. Humöret steg meter för meter. Då jag svängde in på skolgården kändes det mesta okej igen. Jobbade lite med bilringarna, duschade och schejvade mig. Tänkte käka lite aamupuro, men grötpaketet var i det närmaste empty. Skitsamma. Jens L bjöd ju på färsk bulla. Najs! Fortsatte med lite skrivbordsarbete. Sen fick mina elever träna på att framföra fingerade avslutningstal. Jag gav dem några retoriktips. Just basics. Mina duktiga elever fick avsluta dagen med en kanonbra animerad film, Up. Efter jobbet. Hem. Skitvarmt där ute. Bävade inför bussresan. Blev glatt överraskad då jag klev in i linjebilen. Också chaffisen verkade nöjd. Han hade äntligen fått ta en buss med aasee. Hemresan blev därför riktigt skön. Somnade förstås bums. Efter bussfärden. Direkt till morsans och farsans. Lånade deras Toyota med dragkrok. Därefter till Stens S-O, min hovfixare. Lånade hans stora dragkärra. Stens gav mig noggranna instruktioner om hur jag skulle köra med kärran. Sade att han inte brukar låna ut den, men gjorde ett undantag för mig. Kände mig ytterst hedrad. Vågade däremot inte berätta om mitt gamla husvagnsäventyr. Men lovade att köra ytterst försiktigt. För säkerhets skull bad jag Stens sätta fast kärran ordentligt.

Off mot Vasa med bautaperäkärryn i släptåg. Satt som på nålar hela vägen. Körde försiktigare än försiktigast. Ville inte ta några som helst risker med mitt lånetavara. Tankade och pausade vid ABC i Årvas, byn där jag bodde mina tio första år. Då jag betalade berättade jag åt kassafröken att jag tankat från "fämmon". Väckte inga reaktioner. Hon antog väl att jag var en lokal bonddräng? Drack kaffe med en lokal bullagris som tilltugg. Najs! Säkert Lillkungs! Tittade mig som vanligt omkring mellan tuggorna. Spanade efter bekanta nunor från barndomen. Kände inte igen en endaste bland gästerna. Synd! Fortsatte färden mot Vasa. Körde precis lika försiktigt nu. Väl framme lassade jag ettan och två av hans kompisar kärran full med tavara. Jag överräckte vaimos dammsugare, skurhink och mopp. Undrar just om ettan någonsin har hållit i nämnda redskap? Sen bar det av hemåt igen. Nytt stopp i Årvas. Käkade en Panini. Fortsatte min spaning efter bekanta nunor från förr i vääde. Inget napp nu heller. Steg besviket upp och fortsatte färden mot Jeppis. Lämnade tillbaks peräkärryn och Toyotan. Eftersom Stens inte var hemma lovade jag hans vaimo Maja att bjuda hennes ukko på korv och pilsner i samand med Jaros nästa hemmamatch. Maja bara skrattade. Du gör som du vill.

I morgon är det läsårets sista riktiga arbetsdag. Efteråt skall vi bjuda våra FM-medaljörer på medaljkaffe. Min chef kommer också att delta i firandet. Najs!

Saldo: 11,6 km

Totalt: 1 543,0 km

Mål: + 43,0 km

Kanon: AC:n i bussen hem.

Kalkon: Jaros derbyförlust svider fortfarande.

MUSSE & LÅNGBEN

Dag 149

Onsdag. Bara fyra dagar till sommarlov. Till jobbet med buss. Klev av vid Bella Boats i Holm. Sprang till skolan. Kändes lätt. Kunde hålla ett hyfsat tempo, strax över 5 min/km. Fick ihop en dryg mil. Skyndade mig sen att duscha. Ingeborg B i köket fixade under tiden morgongröten. Hon var väl rädd att jag skulle smutsa ner hennes tjippor. Klassresa på agendan i dag. Jens L och jag skulle cykla med våra elever till Karleby Havspark. Där skulle vi spela frisbee-golf. Vi beslöt att Jens skulle cykla med pojkarna och jag med flickorna. Funkade bra i ett par kilometer. Sedan var jag tvungen att hjälpa en pojke vars cykelkedja hoppade av ideligen. Cykeln var dessutom i minsta laget. Jag ringde pojkens föräldrar och bad dem hämta hem honom från Karleby lite senare. Frisbeegolfen var riktigt rolig. Jag förde en ojämn kamp mot min kollega. Förlorade de sju första korgarna, men vann den avslutande åttonde. Najs! Efter frisbeegolfen cyklade vi in till stan. Hela porukka käkade pizza. Själv försökte jag hålla tillbaks, men misslyckades. Saldot blev därför åtta slajsar och två glassar. Sen fick eleverna bränna sina fickpengar på diverse tingeltangel och så cyklade vi tillbaks till skolan. Killen med den hoppande cykelkedjan skjutsades hem av sin mamma. Två andra, som låst fast sina cyklar vid varandra och tappat bort nyckeln, fick sitta på. En pojke fick punktering. Hans pappa fick också göra en Kokkolaresa. Annars gick allt bra. Återvände till skolan med de övriga eleverna i någorlunda gott skick. Hann ännu med lite skrivbordsarbete innan jag stängde dörren till rektorsexpeditionen. Hem med buss. Och sen direkt till Vasa med Venton och peräkärry. Vaimo etupenkillä och Alexander M, en kaveris pojke i baksätet. Vi skulle på lokalderby, VPS-Jaro. Peräkärryn skulle jag överlåta åt ettan. Då jag ankrade fast den i Venton var jag extra noga. Kontrollerade ett par gånger att kärran satt ordentligt fast. Mina tankar vandrade bakåt i tiden. För sisådär fem, sex år somrar sedan skulle ettan och hans kaveri åka till Provinssirock i Seinäjoki. De skulle övernatta i kaverins pappas husvagn. Husvagnsägaren gillade inte tanken på att två ynglingar skulle transportera husvagnen en så lång sträcka, about 120 km. Ringde mig och frågade om jag kunde sätta mig vid ratten. Själv hade han förhinder. Njaaaee, jag har ju aldrig tidigare släpat någon husvagn, svarade jag tveksamt. Det är ingen konst. Precis som att ha en peräkärry efter bilen, svarade husvagnsägaren. Okej då. Bättre att jag kör än att ettan sätter sig vid ratten, svarade jag efter viss tvekan. På avfärdsdagen hämtade således ettan och undertecknad husvagnen från ägarens gård. Kompisen skulle komma senare med egen bil. Vi svängde ut Venton mot Bennäs och sedan körde vi sakta, sakta iväg. Nemas problemas, tänkte jag vid ratten. Då vi närmade oss järnvägsövergången strax före riksåttan saktade jag dessutom in. Fullt medveten om att övergången innebar ett rejält gupp. Tydligen saktade jag inte in tillräckligt. Det som sedan utspelade sig vill jag nämligen helst glömma. Skämsfaktorn nådde då nya höjder.
Ettan ropar:
- Papp, skåda ha de p-----keles husvagnen kombär vi siiido!
- WTF!!!!!
I sidorutan såg jag hur husvagnen kom glidande förbi Venton. Sneddade över vägen och flög ner i motsatt dike. Där tog den husvagnsresan slut! Efter dryga tre kilometer. Jag stannade Venton vid vägrenen. Gick över till andra sidan. En bild från otaliga jular dök upp i min arma skalle, "Musse och Långben på husvagnssemester". Stannade och kliade flinten. Till sist kom jag mig för att ringa efter en bärgningsbil. I väntan på den. En massa bilister stannade. Frågade artigt om de kunde hjälpa till med något. Jag bara skakade på huvudet och vinkade dem genast vidare. Skämdes som en hund. Sen återstod det värsta. Ringa husvagnsägaren. Samlade mod och gjorde det. Började med att be honom sätta sig. Sen förklarade jag precis hur allt gått till. Ägaren trodde att jag drev med honom. Till slut fick jag honom övertygad. Övertygad om att Musse och Långben nog finns på riktigt.

Efter matchen skall ettan överta peräkärry och köra sitt flyttlass till Marstrandsvägen. Hoppas innerligt att historien inte upprepar sig.

Saldo: 10,6 km

Totalt: 1 531,4 km

Mål: + 41,4 km

Kanon: Klassresan

Kalkon: Husvagnsresan som inte blev av.

KANONKVÄLL

Dag 148

Korvkvällen i går kväll. Blev så mycket mera. Så otroligt lyckad. Fantastiskt väder. Korvgrillning, plättar med jordgubbssylt, blåbär och vispgrädde. Johannas marängtårta och kaffe. Mina klassföräldrar Sophia S och Rune B med äkta hälfter hade verkligen lyckats med allt. Precis allt! Eleverna stortrivdes. Spelade badminton, fotboll, hoppade studsmatta, rodde och lekte bollen på sin plats. Sen. Plötsligt. Kom de rusande med ett paket åt mig. Åt mig? En avskedspresent för att jag pinat dem i tre år? Kände mig rörd. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Därför blev det bara ett tafatt - tusen tack! Hem med kvällens sista buss. Nöjd, mätt och belåten. Men. Redan då jag äntrade trapphuset till vår lägenhet möttes jag av nästa glada överraskning. En välbekant doft strömmade in i mina näsborrar. En ljuvlig doft! Vaimo bakade studentbullar. Det händer inte varje dag. Men just idag kändes det som om det regnade manna i massor över mig. Kunde förstås inte låta bli att avsluta frossarkvällen med ett par vetebullar och Ekströms Vadelmamehua. Somnade sen med ett saligt leende över läpparna.

I morse. Rullade ur den äkta halmen. Tog sikte på badrumsvågen. Sedvanlig tisdagsinvägning. Fruktade det värsta. Klev mödosamt upp på sanningsvågen. Plirade på den skånoga displejen. Sjuttioenkommaåtta. Jess! Najs! GPM-metoden verkade funka. Grillkorven, plättarna och marängtårtan hade bidragit till att min matchvikt rasat. Visserligen bara med 600 gram på en vecka. Men ändå. Nåja. Vid närmare eftertanke. Kanske ingen succé heller. Fortsatte till jobbet. Stuvade in Treken i bussens lastutrymme. Knöligt med styret, men det gick. Sen till skolan. Därifrån direkt på en morgonlänk runt byn. Klarade rundan på knappt fyrtiofem minuter. Helt okej. Sen en rejäl tallrik aamupuuro och lite junttande angående en lärare som stannat hemma med sjukt barn. Det löste sig. Klockan halv nio trampade jag iväg med mina sexor till Cronhjelmskolan. Cyklade väldigt långsamt för att alla skulle hänga med. Lämnade eleverna i Croniz-matsalen. Själv sökte jag mig till lärarrummet. Törstig som en kamel. Stjälpte i mig 7 (sju) glas Mehukatti. Tack Maria S! Efter Cronizbesöket cyklade vi tillbaks. Nästan lika långsamt. Kunde nästan ha sprungit med. Tillbaka på rektorsexpeditionen. Fortsatte med skrivbordsjobb. Fick ett överraskande samtal av en mamma som prompt ville att hennes lilla flicka skulle få börja i Bosund. Detta trots att flickan hade finska som äidinkieli. Jag selittäde att Bosund skola är en svenskspråkig skola. Det såg mamman enbart som en fördel. Bra tänkt! Hälsade henne och dottern välkommen på ett besök och fortsatte sen med skrivbordsjobbet. Eftersom jag hade rastvakt missade jag personalkaffet. Hann ändå trycka i mig en jättegod muffins. Tack Anna B! Efter arbetsdagens slut väntade jag en god stund vid kyläkauppa på bussen. Fruktansvärt hett! Slet av pajto och blottade min taniga, fjuniga bringa. Kände mig lite för naken. Undrar just om den känslan är åldersrelaterad? Tidigare hade jag inga problem med att vara halvnäck. Men nu kändes det lite tasot. Hoppades därför innerligt att ingen skulle se mig. Rätt lugnt faktiskt. Äntligen kom bussen. Drog på mig pajto. Justerade vädringsluckan i taket och lyckades faktiskt slumra in i bastun....förlåt, bussen. Pomenerade sen hem från stationen.

Möttes av en tom lägenhet. Gissade att vaimo och trean var ute och shoppade studentkläder. Avundades dem inte ett dugg. Själv äger jag bara en svart kostym. Den duger till det mesta. Även till studentfester. Såheså. I kväll har jag faktiskt tänkt samla lite pisteitä. Skall bistå vaimo med städhjälp. Om hon nu gillar en städhjälp med tanig, fjunig bringa! 

Saldo: 8,2 km

Totalt: 1 520,8 km

Mål: + 40,8 km

Kanon: Korvkvällen med min klass.

Kalkon: He e för varmt!

ALZHEIMER LIGHT

Dag 147

Måndagmorgon. Läsårets sista skolvecka. Vaknade. Tack och lov, får man väl säga! Rätt nöjd med att Jaro lyckades knipa en poäng mot TPS i går kväll. Lite besviken över att jag inte lyckats komma i kontakt med ettan under hela gårdagen, hans födelsedag. Tröstade mig med att han borde återvända till kotimaa i övermorgon.

Drack Oboj och käkade fyra näkkileipämakkona med edamer till aamupala. Packade lätt. Drog på mig mina långa tajts, en långärmad pajto, mössa, handskar och springasskoa. Ganska kyligt nu på morgonen. Off till busstation. Gjorde en avstickare till idrottsgården. Bröt mig in i femmans biljettbås. Plockade med mig en lapp om vilka juniortränare som varit på match i går. Sen iväg mot Bosund. Gav chaffisen instruktioner om var han skulle droppa min lätta packning. Hoppade av bussen vid S-Market i Holm. Löpningen funkade fint. Var tvungen att stanna för ett längre depåstopp. Men ingen såg mig. Tror jag. Anlände till skolan tjugo över sju. Nöjd och belåten. Hoppade över aamupuuro och tog genast itu med dagens uppgifter. Fick rätt mycket uträttat, faktiskt. Klockan ett påminde mig Sophia S om kvällens korvgrillning med mina sexor. Tack och god natt! Hur hade jag lyckats glömma den begivenheten? Ringde vaimo och förklarade läget. Jag kommer hem först vid niosnåret. Ok, svarade hon uppgivet. Lovade i alla fall att hjälpa henne med att returnera treans studentmössa. Fel färg i fodret, säger anoppi, som ju i sitt tidigare liv sålt ylioppilaslakkina vid Purus (JBA för mina något yngre läsare). Okej. Letade reda på företaget som sålt det felaktiga fodret. Hittade deras hemsida. Men bara på suomenkielellä. Funderade på vad möss-foder heter på finska. Mina finskalärare hade sjappat för dagen, men slängde ändå ut frågan i lärarrummet. Fick hjälp från oväntat håll. Gitte F, our engelskateacher, visste dö aansär. Det heter "vuori". Kolla fast i min jacka! Kååå. Thanx! Fortsatte grunna på böjningen. Vuori, vuoren, vuorta...så borde det väl bli? Skrev därför i reklamaatio-rutan "Lakin vuoret ovat väärät". Hoppas företaget fattar vad jag menar. Jag tyckte det såg ut som om mössan skulle ha haft felaktiga berg! Okej. Skitsamma. Lade reklamationslappen åt sidan och lutade mig tillbaks i rektorsstolen. Kände att min mage kurrade. Alldeles fruktansvärt mycket. Jag hade lämnat bort päärona vid skollunchen. Och nu fick jag mitt kolhydratstraff. Klockan var halv sex och det återstod ännu över en timme till korvpartyt. Detta slutar inte lyckligt! Gjorde därför en blixtraid till skolköket. Grävde fram tre djupfrysta morotssemlor och lite edamer. Tinade upp semlorna i köksmikron. Trottade i mig semmelhögen i ett nafs. Sköljde ner anrättningen med två muggar te, i brist på oboj. Halv-raap!
Sen var det dags för mig att börja traska iväg till korvkvällen. Det skall nog bli riktigt kul. Är övertygad om att jag nog ännu har plats för åtminstone, ett par, tre, fyra mjöliga korvar.

Saldo: 11,6 km

Totalt: 1 512,6 km

Mål: + 42,6 km

Kanon: Fick ett livstecken från ettan idag.

Kalkon: Jag börjar nog bli lite dement.

SAMLADE POÄNG

Dag 146

Ettans födelsedag. Grattis Joel! Tänk att det gått tjugosex år sedan jag blev pappa för första gången! Minns dagen som igår. Just den dagen skulle jag åka med min klass på lägerskola till Lappfors. Men. I stället fick jag föra vaimo till BB. Mitt i natten dessutom! Därifrån blev jag genast deporterad tillbaks till vår lägenhet på Rådhusgatan. Sjöjtona tyckte väl inte att jag tillförde avdelningen så värst mycket. Sen, då det blev dags för delivery så fick jag återvända. Klippte av navelsträngen och så var man pappa då. Bilade till Lappfors. Kände mig som Tzatzikis pappa, stolt som tuppen.

Men. Också gameday today. Jaro versus Turun PS. Gör mål Jaro! Baj dö vej. I går kväll hade jag en sagolik tur. Svärmor överraskade oss med ett sent kvällsbesök. Hon och vaimo dök ner i mitt fotoalbum. Jag satt tyst som en mus och följde med CL-finalen. Alusta loppuun. Helt i fred. Fin match. Röda laget vann. Hoppas  på samma utgång i kväll.

I morse. Vaknade vid åttasnåret. Läste ÖT. Sen tog jag mesama itu med dagens två uppdrag, kylskåpstvätt och sängbäddning. Började med kylskåpet. Klättrade upp på en kökspall. Försökte nå lektrissladden. Ei onnistunut. Önskade att jag fått minst en decimeter till i modersmjölken. Lyckades till slut nå  sladden. Drog den ur vägguttaget. Och. Tappade den bakom jääkaappi. Voi raatis, raati! Hur skall jag få upp sladdeländet därifrån? I värsta fall måste jag kela ut hela skåpet. He blir int ti naa! Förträngde sladdproblemet. Började i stället tömma skåpet. Köksbordet svämmade snart över. Torkade sen alla hyllorna med våt trasa, torr trasa och någon slags specialtrasa. He må no dåga! Sen tog jag itu med den förtappade lektrissladden. Klev upp på en köksstege. Fick äntligen ögonen på den. Sträckte ut alla mina hundrasjuttiofyraochenhalvcentimetrar. Lyckades med nöd och näppe få tag på sladduslingen. Jess! Drog upp den och kånektade med vägguttaget. Najs! I rena glädjeyran torkade jag också av hyllan ovanför jääkappi och kökslampan. Nu måste jag väl ändå få godkänt, tänkte jag förnöjt. Fortsatte med att bära ut roskispåsarna och göra en avstickare till Keskuskenttä. Där startade jag ett kylskåp i ölstugan och kollade att biljettbåsen var i skick. Sen fortsatte jag avstickaren till Trädgårdsgatan där min mor och far bor. Ingen hemma. Ringde deras kännykkä. Morsan svarade att de övernattat i vår sommarstuga i Vexala. Okej. Cyklade hem. Tog itu med uppdrag nummer 2, sängbäddningen. Gjorde, som vanligt, mitt bästa. Raatis kudda! Får knappast godkänt ändå. :-/ Sen fixade jag lite käk åt trean. Försökte ringa och gratta ettan. Misslyckades. Grattade honom på FB i stället.

Långpasset i går gav mig slitna framlår. De kändes lite bättre i dag. Men. Jag beslöt mig ändå för att ge dem en extra vilodag. Lite oroad över att återhämtningen, isbad och kompressionsstrumpor till triots, fungerar dåligt. Antar att det är åldersrelaterat. Nu är det iaf Jaro mot TPS som gäller. Tänk om Jonas K:s profetia från i går slår in! Det skulle verkligen smaka memma inför sommarens fortsatta ligaspel. Go Jaro go!

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 501,0 km

Mål: + 41,0 km

Kanon: Att jag fick se hela CL-finalen i rauhassa.

Kalkon: Återhämtningen fungerar inte som den ska.

SPRANG HEM

Dag 145

Lördag. Ändå arbetsdag. Liftade till jobbet med Charlotte R, en kollega. Eftersom jag planerat att springa hem efter jobbet hade jag med mig en väska med träningskläder. Gårdsfesten gick över förväntan. Vädret perfekt. Eleverna duktiga. Inbillar mig att de flesta trivdes. Möjligtvis hade löparna i skolrundan det lite jobbigt i värmen. Men Bosund hem och skola fick i alla fall en rejäl hacka till föreningskassan. I den avslutande lotteridragningen lyckades jag vinna en piltavla. Jag gav den åt Jona H, en elev i min klass. Han verkade bli jätteglad. Klockan ett hade vi städat undan efter gårdsfesten och det blev dags att bege sig hemåt. Jag hade tankat med två grillkorvar och lite svartvinbärssaft. Letade efter lite kolhydrater att ta med på hemfärden. Hittade en russin-mandelblandning från i julas. Den får duga, tänkte jag och stopppade ett par nävar i fickan.

Sedan bar det av söderut. Soligt och lätt medvind. Mina ben kändes däremot inte speciellt pigga. Speciellt framlåren kändes jättetunga. Beslöt mig för att ta det riktigt lugnt. Vilket jag faktiskt också gjorde. Tempot pendlade mellan 5:30 och 5:50 min/km. Tog dessutom ovanligt många pauser. Käkade julrussin, drack mustaherukkamehua och slog ett par drillar. Inte på samma gång förstås, men med jämna mellanrum. Vid Strandcamping gjorde jag ett rejält stopp. Köpte battery och en päärynätuutti. Sen gick jag och satte mig på campingens laituri i solskenet. Slet av mig dojorna. Stoppade klövarna i vattnet. Drack battery. Åt päronglass. Njöt av livet. Men. Sen blev jag rädd för att styvna till alldeles för mycket. Reste mig. Tyckte mig samtidigt höra en bekant röst. Kikade över häcken bakom mig. Där satt Jonas K och vred i sig pizza. Han verkade förvånad, men glad över att se min svettiga nuna. Sidu Ingo! Snart är Jaro i ligaledning. Bara fyra poäng upp till första platsen, flinade Jonas förnöjt. Jag höll med honom. Berättade att jag just kutat från Bosund. Jonas tyckte jag var taso. Vilket ju lär stämma. Efter Strandcampingstoppet fortsatte jag färden. Uppskattade att jag hade ca åtta kilometer kvar. Var rädd att det långa stoppet skulle inverka negativt på den resterande sträckan. Det gjorde det inte. Jag kunde till och med gasa på lite de sista kilometerarna. Snurrade lite extra hemma på gårdsplanen för att få ihop prick tjugofyra kilometer.

Väl hemma fyllde jag en gammal kylväska med iskallt vatten. Klev i den och duschade på samma gång. Funkade kanonbra. Sedan drog jag på mig kompressionsstrumporna och käkade lite potatismos med murusås. Resten av kvällen skall jag tillbringa på soffan med benen i högläge. Om jag har riktigt tur så kanske vaimo till och med låter mig titta på Champions League Finalen.

Saldo: 24,0 km

Totalt: 1 501,0 km

Mål: + 51,0 km

Kanon: Stoppet vid Strandis

Kalkon: Slitna framlår

FITNESSPASS

Dag 144

Vaknade proppmätt. Kvällen innan hade jag ju ätit en trerätters med mina kollegor. Svampsoppa, biffar och vitchokladtårta. Vågade inte kliva upp på vågen. Antog att de senaste dagarnas frossande skulle ha gett ett alltför deprimerande utslag. Off till jobbet. På vägen dit passade jag på att beställa tårtor till treans studentfest. Klassiska smörgåstårtor och studentmössor. Fortsatte i skolan med lite skrivbordsarbete. Förberedde morgondagens gårdsfest vid skolan. Höll ett par lektioner och jagade en cd-skiva.

Efter jobbet skyndade jag mig hem. Somnade i bussen, som vanligt! Vaknade upp vid busstationen med en brinnande huvudvärk. Cyklade hem. Huvudvärken tilltog. Slängde mig genast på tvåans säng. Somnade bums. Sov nästan två timmar. Huvudvärken hade släppt. Najs! Packade min träningstrunk och cyklade till Fitness. Upp på löpmattan. Började sakta och försiktigt. Skruvade upp tempot efter varje kilomter. Tog en paus då Andreas H kom med den eftersökta cd-skivan. Fortsatte sen att skruva upp tempot. Fokuserade på en bra hållning. Fick ihop en dryg mil. Sen jobbade jag lite med magfläsket. Det märktes tydligt att jag slarvat med den biten på sistone. Samtidigt kollade jag in en kille som sprang på löpmattan. Imponerades av hans otroligt smidiga löpning. Lätta steg. Avslappnat. Precis som jag vill springa. Kände igen killen, Jan V. Frågade hur mycket han springer. Ett par gånger i veckan, löd svaret. Jag sa jag åt honom att han borde satsa ännu mera på löpningen. Men Jan var ännu inte riktigt på beredd att satsa. Synd på en sådan talang! Avslutade Fitnesspasset i bastun. Najs!
Sen hem till vaimo. Hon hade fixat fredagsbiffar. Jättegoda! Funderade på morgondagen. Arbetsdag, trots att det är lördag. Gårdsfest för föräldrarna. Om allt går som planerat så kutar jag sen hem från jobbet. Borde på så vis få ihop ca 24 kilometer. Väderleksprognosen verkar lovande. Soligt, varmt och en lätt nordlig vind utlovas.

Saldo: 11,0 km

Totalt: 1 477,0 km

Mål: + 37,0 km

Kanon: Fredagsbiffen

Kalkon: Huvudvärken

FAVORIT I REPRIS

Dag 143

I morse. Favorit i repris. Tog bussen till S-Market i Holm. Gav Markus W, busschaffisen i uppdrag att droppa mina civila kläder vid kyläkauppa i Bosund. Klev av och kutade sen mot Bosund. Rätt kyligt faktiskt. Soligt, men blåsigt. Glad åt att jag haft förstånd att ta på mig en jacka. Höll hyfsad fart. Benen kändes lätta. Koncentrerade mig på att springa rätt. Både med armar och ben. Mötte Markus och bussen igen stax före likvagnskurvan i Bosund. Morsade och tackade för hjälpen med väskan. Svängde in på skolgården redan tjugo över sju. Avslutade löppasset med lite sit-ups. Nu måste jag verkligen skärpa till min styrketräning. Åtminstone magen måste få en daglig dos, lovade jag mig själv mellan sit-upsen. Höll sen ett par lektioner. Spelade pesäpallo med sexan. Eleverna gillade inte min lyrteknik. Påstod att jag tappade bollen med flit. Vilket jag naturligtvis inte gjorde. Vid tolvsnåret fick jag ett stressmail av min förman, Carola H-P. Hon ville få in uppgifter för fastställande av lärarnas timmar. Senast klockan 14 löd ordern. Voi raatis! Det lyckas aldrig, var min första tanke. Men. Lovade ändå att göra ett försök. Lämnade min klass att räkna matte på egen hand. Tog itu med blanketten. Lyckades efter en dryg timmes svettande få in alla uppgifterna och mailade över den ifyllda blanketten. Sen fick jag rusa iväg till bussen för att hinna till en förmansskolning som startade klockan två. Då jag kom till skolningsplatsen var jag ännu tvungen att ringa och kolla med Pia A i köket att jag hade stängt av kaffekokaren på jobbet. Skyllde på stressen. Efter skolningen fortsatte jag mot Jeppis. Uffe L vid ratten nu. Snackade gamla tider med honom. Skrattade. Klev sen av bussen och hoppade upp på cykeln för att trampa hem. Hallå, hörde jag någon ropa bakom mig. Hallå, telefonen! Jag trodde det gällde någon annan, men svängde ändå om och cyklade tillbaks. Tur var väl det. Uffe och hans kollega Markku M hade hittat min kännykkä på etupenkki i bussen. Jag tackade dem båda så mycket. Skämdes lite då jag cyklade hemåt.

Då jag kom hem så stod vaimo och tvättade tvåans fönster. Det går ju inte an att ha skåånoga fönster då man skall ha studentfest. Själv slängde jag mig i treans obäddade säng. Tog en rejäl tupplur inför nästa happening, kvällens personafest vid Sannis kök. Jag skall avtacka två lärare som slutar och Ingeborg B i köket som snart blir pensionär. Sen blir det Sannis buffé för hela slanten. Mitt liv just nu är minst sagt matfixerat.

Saldo: 11,8 km

Totalt: 1 466,0 km

Mål: + 36,0 km

Kanon: Löpningen gick bra.

Kalkon: Har slarvat med tvättbrädsträningen.

MINA FINA GENER

Dag 142

Vaknade med ett leende på läpparna. Jess, jag persade i går. Tänkte också på att stämningen under Bastucupen alltid är god. De löpare jag lyckades passera under loppet hejade uppmuntrande på mig. Bra Ingo, hörde jag flera gånger. Själv orkade jag inte krysta ur mig ett endaste ord. Tack och förlåt! Efter loppet var stämningen ännu bättre. Kaffe med rulltårta. Saft och bastubad. Vilda diskussioner. Skämt. Många var nöjda med sina lopp. Tider jämfördes. Själv imponerades jag av segrartiden på dryga 35 minuter. Frågade vinnaren Filip V hur han tränar. Fick till svar att han springer till jobbet. Okej, men kör du inga intervaller? Jo, men alltför sällan. Får mycket gratis från fotbollen, svarade han ödmjukt. Okej. Kanske jag borde börja spela fotboll på nytt? Nå nee, den tiden är nog förbi.
Min nästa utmaning blir nog i stället West Coast Race i början av juni. WCR är en stafett som springs mellan Vasa och Nykarleby. Jag har fått plats i HOP-HAB Teams lag och skall kuta en drygt nio kilometer lång sträcka. Tar emot stafettpinnen vid UF Svanen i Monå och överlämnar den på sportplanen i Munsala. Kul! I fjol då jag sprang in till växlingsplatsen kände jag historiens vingslag. Här har nämligen flera Juseliusar visat framfötterna. Min pappa och hans två bröder var alla topplöpare. Farbror Lennart kutade 5000 meter på strax över fjorton minuter, 14:14 som bäst. Farbror Lars sprang 800 meter på 1:54 och min pappa Kurt sprang som junior 1500 meter på 4:17. Ju mer jag själv springer desto mer imponeras jag av de tiderna. Jag har äntligen börjat fatta vilka fina löpargener det bor i min femtiotreåriga sjuttiotvå kilos kropp. Nu gäller det bara att förvalta arvet väl. Efter WCR så blir det Esse Run och Jacob halvan i juli. I september Berlin och i november NY.
Off till jobbet. Som vanligt med buss. Tog genast itu med betygsstrulet från igår. Slet mitt niomillimeters hår och kämpade med att få alla siffror och bokstäver på rätt plats. Fick hjälp av min kollega, Jens L. Tack! Efter flera timmars pynjande framför dataskärmen fick vi till slut in alla vitsorden. Skönt! Nu får man äntligen börja koncentrera sig på lite övriga skoluppgifter. Rätt många faktiskt så här i slutet av maj. Efter jobbet hem en sväng. Sen tillbaks till Larsmo. Pizzakväll tillsammans med mina sexor och deras föräldrar. Anders H vid Strandcamping bar in jättegoda familjepizzor i massor, 28 st. Eleverna åt som aldrig förr. Föräldrarna lite försiktigare. Själv slukade jag sex, eller var det sju bitar. Hur som helst, dubbelt för många! I morgon kväll fortsätter frosseriet. Jippie och tyvärr. Personalmiddag vid Sannis kök. Men sen måste jag skärpa till mig. Den här veckan har jag hittills bara skramlat ihop en mil på tre dagar. Det duger inte. Det duger alls inte. Skäms lite.

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 454,2 km

Mål: + 34,2 km

Kanon: Pizzakvällen

Kalkon: Åt för många bitar.

BASTUCUPENS FINAL

Dag 141

Tisdag. Sedvanlig invägning. Sjuttiotvå komma fyra. Det hjälps inte. Jag är nog dömd att väga sjuttiotvå komma fyra kilo resten av mitt liv. Det brukar väl kallas idealvikt på fackspråk. Benny S, han som vann Jacob Marathon ifjol, väger just nu sextiofem. Klart som korvspad att han tjänar på att väga dryga sju kilo mindre än mig. Rent löpmässigt alltså. Men. Jag får nog titta mig i spegeln. Ser en gubbe som älskar allt som innehåller kolhydrater. Ju fler desto godare. Borde väl göra något åt det, men orkar inte just nu.

Iväg till jobbet i vanlig ordning. Tog genast itu med dagens, ja hela månadens stora utmaning, att fixa fram läsårsbetygen åt skolans 133 elever. Eftersom vi numera ger betyg med hjälp av ett krångligt skoladministrationsprogram så hade jag på känn att det skulle bli många samtal till datastödet. Vilket det också blev. Jag svettades och kämpade med betygsutskrifterna hela dagen. Lyckades till slut med betygen i 3-6, men var tvungen att lämna de lägsta årskurserna på hälft.

Efter jobbet ställde jag om allt fokus på kvällens final i bastucupen. Hemfärden blev nästan lika jobbig som igår. Försökte förebygga bussvärmen med en päärynätuutti från kyläkauppa. Hjälpte föga. Försökte också få in lite friskluft i bussen via takfönstret. En yngre dam nickade tacksamt åt mig. Märkte dock ingen större skillnad. Lyckades ändå slumra in i bastuvärmen. Hemma. Åt lätt. Vilade och laddade. Mitt personbästa på milen är 42:08. Den tiden ville jag förbättra i kväll. Drömmer om att någon gång klara SUB 40, men där är jag ännu inte. Rekordförutsättningarna var hyfsade. Varmt, men lite blåsigt. För att alittaa personbästat borde jag snitta ca 4:12 min/km. 

Off till starten redan kvart över fem. Vek in till Sportia Mattson för att kolla ifall de hade några Asics-shorts på lager. Det hade de inte. Köpte i stället ett par löpstrumpor. Fortsatte till K-Market. Handlade bananer och Tupla. Kom i god tid till starten. En efter en kom sen mina medtävlare. Struntade i att värma upp. Vet att man borde. Men. Gillar det helt enkelt inte. Startade tillsammans med fyra andra. Däribland Henrik F och en tjej, Victoria K. Jag tog genast kommandot. Hård öppningsfart i medvinden, 4:05 min/km. Efter ca två kilometer märkte jag att de andra hade svårt att följa. Najs! Började också plocka ryggar. En efter en. Men. Farten bedarrade. Oroväckande. Försökte gasa på, men snittfarten låg nu rejält över 4:10. Shitt! Skippade drickat vid halva sträckan. De avslutande kilometrarna blev tunga. Rejäl motvind på slutet. Vågade inte titta på klockan. Försökte spurta. Dök över mållinjen. Kastade en blick på klockan. Shitt! Shitt! Shitt! Den visade 42:10. Alltså en ynka två sekunder sämre tid än mitt personbästa från ifjol. Voi skååni! Så nära. Grämde mig ordentligt. Varför hade jag inte spurtat lite bättre? Nåja. Jag hade ju sprungit ensam nästan hela loppet. Efter en stund hade jag kommit över den största besvikelsen. Nästa år blir jag farlig, lovade jag mina medtävlare. Jag bör kanske nämna att årets Bastcup vanns av Keijo M. Grattis! 

Då jag kom hem fick jag en jätterolig överraskning. Nämligen. Då jag kollade mitt personbästa från ifjol märkte jag att det låg på 42:11 och inte 42:08! Jag hade alltså kommit ihåg fel. Jippie för mitt nya personbästa på milen! Slutet gott. Allting gott. Nu ska jag fira rekordet med vaimo och kvällskaffi.

Saldo: 10,0 km

Totalt: 1 454,2 km

Mål: + 44,2 km

Kanon: Personbästa på milen, 4:10.

Kalkon: Att jag är en virrpanna.

HANN

Dag 140

Arsene Wenger och hans kanonjärer gjorde vad man skulle i går kväll. Besegrade Newcastle på bortaplan. Säkrade kvalplatsen till nästa års CL. Men nervöst var det. Under den avslutande kvarten vågade jag knappt titta alls. Men som sagt. Det gick vägen i år också. Precis som under de femton senaste åren. Kanon! Avslutade kvällen med att kolla på hockeyfinalen. Hejade på schweizarna, men grät inte alltför mycket då kronorna vann. 

Till jobbet i morse. Två veckor till sommarlovet. Men redan sommarlovsvärme. Dessutom min kaffevecka. Därför hade jag i ryggväskan en massa muffins och en godispåse från Arlandas Tax Free. Hälsades välkommen av ett skrivbord som svämmade över. Hann få undan det mesta före dagens första lektionen. Eleverna livliga. Ivriga att berätta om sina FM-medaljer. Det fick de naturligtvis. Uppmanade dessutom Jens L att kontakta ÖT för att få tidningen att göra ett reportage. Redaktionen tände på idén och skickade ttvå reportrar och en fotograf till skolan. De var mycket imponerade av legoklubbens robotar och naturligtvis av tävlingsframgångarna. Hoppas att de gör en bra story. Jag avslutade måndagsjobbet med ett samplaneringsmöte. Kollegorna ovanligt talföra. Klockan pekade på 15:25 då jag klubbade av det hela. Min buss till Jeppis brukar avgå från bybutiken 15:30-15:35. Skulle jag hinna? Tja. Fifti-fifti. Men värt ett försök. Slängde mina mötesanteckningar på skrivbordet. Drog på mig nya Nike-skorna. Tog paddan under armen. Kollade att jag hade plånbok, nycklar och godisburken med mig. Kutade som en mielihullu till kauppa. Höll nästan intervallfart. Jag hann. Nästan, men ändå. Alltså. Bussen hade redan lämnat hållplatsen, men chaffisen Uffe L uppfattade att jag kom kutande. Han börjar väl känna mig. Tack och lov! Stannade och lät mig kliva på. Jess! Snacka om tajmning. Sjönk ner i bussbänken. Andfådd. Men nöjd. Noterade genast att det var hett i bussen. Fruktansvärt hett. Luften stod still. Garanterat minst tretti pluss. Absolut ingen äärkåndissjån i den här bussen, tänkte jag. Försökte ta det lugnt, men svettades floder. Äntligen i Jeppis. Lite svalare på utsidan. Men bara lite. Cyklade hem. Slängde mig direkt i tvåans säng. Somnade genast.

Vaknade klockan sex. Alltså på kvällen. Utvilad. Men hungrig. Luktade lite på köttsoppan från förra veckan. Verkade inte helt fräsch. Slängde motvilligt soppan i vasken. Värmde i stället Oboj och käkade ett par rejäla skivor av mitt nya bröd, Jessicas lantbröd. Armadis, va he va goouv! Sen tvättade jag mig under armarna och förberedde mig inför kvällens informationsmöte. Där skall vi försöka ragga talkojobbare till sommarens TOTO-konsert. Hoppas på stor uppslutning i värmen.

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 444,2 km

Mål: + 44,2 km

Kanon: Kanonjärernas trepoängare.

Kalkon: För varmt för mig.

DAGEN EFTER

Dag 139

Vaknade med dagen-efter-feelis. Gårdagen gick i moll. Började med IFK:s poängtapp och Lejonförlusten. Och så var det ju ESC-omröstningen. Vaimo och jag bänkade oss med en Toblerone King Size framför dumburken. Kollade in uppsnacket med Gina. Lyssnade på alla låtarna. Men. Sen gick allt. Precis allt åt skogen. Kristas placerade sig på tjugofjärde plats. Belarus och Jevla Liv kom väl typ sextonde och sjuttonde. Juurupp, juu gatt dö rång resallt.

Slappade på förmiddagen. Funderade om jag skulle springa något idag. I övermorgon är det ju final i Bastucupen, 10 km. Kanke bäst att spara lite krut till den. Beslöt mig ändå för att springa ett lätt varv i Östanpå. Det borde väl passa. Efter att jag fixat griskotletter åt vaimo och trean, begav jag mig ut mot Östanpå. Fortfarande mycket varmt och soligt. För varmt. Jag kände mig otroligt seg. Östanpåbanan är en spånbana som är ganska lättsprungen, ca 5 km. Jag nöjde mig med ett varv i maklig takt. Ändå blev jag rejält trött. Då jag kom hem drog jag på mig mina kompressionsstrumpor. Käkade. Kollade hur det gått för Folke W i årets GöteborgsVarv. Han hade kommit i mål på 1:33:41, alltså fem minuter bättre tid än vad jag hade i Helsingfors. Detta trots att det varit både varmt och blåsigt i Götet. Starkt Folke! Fortsatte dagen med att vila mina trötta ben. Powernappade lite på balkongen. I kväll spelar mitt älskade Arsenal en jätteviktig match borta mot skatorna från Newcastle. Seger är ett måste för kanonjärerna. I annat fall får vi säga adjö till nästa års Champions League. Spännande värre i kväll alltså.

Saldo: 13,0 km

Totalt: 1 444,2 km

Mål: + 55,2 km

Kanon: Powernappen

Kalkon: Dagens länk var allt annat än behaglig. Borde ha vilat.

HEMMA IGEN

Dag 138

I går. Träffade tvåan och Mattis K i hotellfoajen. Sen traskade vi iväg till mitt favoritmatplejs i Tukholma, Jens Boefhouse. Fick ett bra bord. Beställde våra biffar. Chattade. Tvåan tog ett foto på sin vrålhungriga farza. Laddade upp det på fejan. Biffarna var goda. Käkade sen American Cheesekejk till jälkiruoka. Sen skiljdes vi åt. Mattis skulle på jobb. Tvåan och jag fortsatte till Asicsbutiken på Hamngatan. Jag köpte ett par kompressionsstrumpor åt mig själv och ett par riktiga länkkare åt grabben. Shoppingturen fortsatte till Löplabbet. Där hittade jag äntligen ett par Nike Free som jag letat efter så länge. Skorna är otroligt sköna. Skall använda dem som fritidsskor. Sen traskade jag tillbaks till hotellet. Tvåan fortsatte till sin studielya. Bye, bye! Strax före åtta bar det av till Arlanda. I Tax-freen köpte jag en Toblerone åt vaimo, dödö åt trean och lite gott till lärarrumsbordet. Innan planet lyfte hann jag ännu klämma i mig två korvar med bröd. Ett måste under mina Svärjebesök. Somnade direkt då jag sjunkit ner i flygstolen. Vaknade först då piloten tog ner planet i Krombi med en rejäl duns.

I morse. Klockan var över nio innan jag vaknade. Käkade och konstaterade att det var varmt ute. Beslöt mig för att invänta lite kvällssvalka innan jag skulle springa min mil. Kollade in treans match mot Sundom IF. Soligt och varmt. Slet av mig skjortan och blottade min vita bringa. Matchen slöt 4-4. En klar besvikelse eftersom hemmalaget ledde med 4-0 då det bara var tjugo minuter kvar. Tröstade IFK-grabbarna med att köpa upp deras kanongoda muffinslager. Nästa vecka är det nämligen jag som står för lärarrumskaffet. Fortsatte hem. Käkade köttsoppa från i tisdags. Smakade helt ok. Kollade andra och tredje perioden av hockeysemifinalen mellan Leijonat och TreKronor. Suomen poika fick stryk. Ingen bra dag detta! Efter matchen bytte jag om till kvällslänken. Drog på mig mina nya kompressionsstrumpor. Sprang till hamnskogen. Tre varv kring spånbanan. Gasade på ordentligt. Under sju minuter varvet. Backe upp och backe ner. Kändes bra. Men, svettigt värre.

I kväll skall jag kolla på ESC-finalen med vaimo.Vi hejar naturligtvis båda på Krista. Men. Jag hoppas också att Belarus och Jevla Liv från Islanti skall komma på prispallen.

Saldo: 11,0 km

Totalt: 1 431,2 km

Mål: + 52,2 km

Kanon: Intervallerna i hamnskogen kändes bra.

Kalkon: Att IFK Jakobstad bara kryssade och att Suomen poika tappade.

JEVLA LIV

Dag 137

I går kväll. Sökte mig till kvällsbuffén. Hungrig som en varg. Fick en tallrik bestående av två minipajbitar, tre skinkskivor, fyra pyttesmå korvar, fem oliver och en liten kopp salsa. Allrajt, det här är någon slags aptitretare, tänkte jag. Proppade snabbt i mig allt utom salsan och oliverna. Sköljde ner med ett glas rödvin. Blää! Tittade mig omkring. Alla verkade käka samma. Var fanns själva buffén? Eller? WTF! Kan det vara så? Var detta buffén? Frågade mina bordsgrannar. De verkade lika överraskade. Jo, det här var nog kvällens utlovade buffé. Kostade dryga femhundralappen. Visserligen svenska kronor. Men ändå! Hallå Svärje! Besök en Finlandsbåt!

Nåväl. Efteråt skyndade jag mig till Centralstation. Hittade tunnelbanan till Ahlvik. Därifrån med buss till Johannesfredsvägen i Bromma. Träffade Jon och Mattis. Överräckte ett paket Juhla Mokka och ett hembakat bröd. Grabbarna verkade trivas. Jon berättade att han i sommar fått jobb på Gröna Lund. I lustiga huset och kärlekstunneln. Najs! Sedan käkade vi chips och kollade in Krista i ESC. Jag fick upp öronen för en ny favvolåt, Jevla Liv. Sjöngs av en långhårig islänning. Efter Norges bidrag begav jag mig tillbaks till hotellet. Först med hundratolvans buss till Ahlvik. Därifrån med T-banan till Centralstation. Allt gick som på räls. Jevla liv, jevla liv. Kollade in stationerna vi passerade. Kristineberg - Thorlidsplan - Fridhemsplan - S:t Eriksplan - Odenplan - Rådmangatan - Hötorget - T-Centralen- Gamla Stan - Slussen - Medbogarplatsen. Jevla liv, jevla liv. Medborgarplatsen! WTF! Då måste jag ju ha åkt förbi Centralstation? Frågade en kille. Jo, du borde ha klivit av vid T-Centralen. Oh nou! Rusade ut ur vagnen. Frågade en T-spärrvakt hur jag tar mig tillbaks. Hittade rätt perrong. Åkte tillbaka. Klev av vid T-Centralen. Tog mig på något konstigt sätt tillbaks till hotellet. Jevla liv, jevla liv. Då jag klev in i vårt rum var Andreas H redan i säng. Finland och Sverige hade vunnit i hockey. Krista och Jevla liv i ESC-finalen! Andreas skrattade gott åt mina tunnelbanebestyr.

Steg upp klockan sju. Vänstra stortån värkte fortfarande lite. Strålande väder. Soligt och varmt. Jag skulle springa ensam på Djurgården. Andreas vågade inte belasta sitt ömmande knä. Valde att dra täcket över huvudet och ta det piano. Hittade snabbt till Djurgårdsbron. Två komma tre kilometer. Alltså lite längre än vad jag uppskattat. Massor av joggare i farten. Mötte säkert tusentals 20-plus-brudar. Nåja, kanske inte tusentals, men väldigt många. Jag lunkade i sakta mak runt hela ön.  Otroligt vackert och rogivande. Viking Grejs la ut. Vinkade åt passagerarna på soldäck. Vått ö bjuutiful dej! Kände mig ändå rätt orkeslös. Berodde säkert på att jag käkat så sparsamt i går. Egentligen bara morgongröten. Tillbaks över Djurgårdsbron. Hittade raka vägen tillbaks till hotellet. Najs! Sökte mig till aamupala. Hungrig som en varg. Törstig som sju kameler. Drog genast i mig fyra glas färskpressad apelsinjuice. Nami! Sen slevade jag i mig en rejäl, osaltad gröttallrik. Ytterligare två glas juice. Avslutade skrovmålet med ett par ostmackor, bacon och tre koppar kaffe! Raaap! 

Nu skall jag rusa iväg på dagens första föreläsning. Vi måste lämna rummet och därmed åxå internetuppkopplingen redan klockan tolv. Shitt! Två timmar senare har jag stämt träff med Jon och Mattis. Jag skall bjuda killarna på mat. Men då skall det vara rejäla biffar med cokis och inget buffétjafs. Efteråt blir det till att fördriva tiden på stan. Jag skall i alla fall besöka den nya Asicsbutiken på Hamngatan. I morgon bitti klockan 01:05 landar jag igen på fosterländsk mark. Ses då. Jevla liv, jevla liv.

Saldo: 14,3 km

Totalt: 1 420,2 km

Mål: + 51,2 km

Kanon: Morgonlänken kring Djurgården.

Kalkon: Svärjebuffén

LOST AGAIN

Dag 136

Svårt att somna i går kväll och tidig väckning i morse. Knackade på hos min granne Jan L klockan 4:50. Off med Burkkis taxi till Krombi. En massa rektorer och skolledare på planet till Stockholm. Checkade in på Radisson Blu Waterfront Hotel halv åtta. Fyra och en halv stjärna. Lyxigt värre. Började med att testa deras havregrynsgröt. God, men saknade saltet. Testade också hotellets tomatjuice. Uääkk! Smakade fotsvett. Efter frukosten ringde jag tvåan. Vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på senare på kvällen. Pratade också med Andreas H, min blivande rumskompis. Vi planerade in en gemensam länk på Djurgården. Sen var det konferensdags. Jag hade anmält mig till tre föreläsningar. Började med en om digitalt skolsamarbete, eTwinning. Fortsatte sen med ett par föreläsningar till. Klockan två fick Andreas och jag vårt rum. Skitsnyggt! Vi bytte snabbt om till löpkläder. Kollade kartan. Vårt hotell låg strax utanför Centralstation. Till Djurgården där vi skulle springa var det max 1,5 km. Dit måste jag ju för tusan hitta. Har ju dessutom varit i Stockholm. Typ tusen gånger. Men. Berättade ändå för Andreas om mitt taskiga lokalsinne. Ut på gatan. Öh! Jaha? Skall vi springa ditåt eller ditåt? Båda lika villrådiga. Jag tog täten. Förstås. Sprang helt galet. Förstås. Det insåg vi först efter en kilometer. Stannade. Jag frågade en brud med barnvagn om vägen. Hon visade oss samma sträcka som vi nyss sprungit. Voi huh-huh! Alla hus såg exakt likadana ut. Vatten och broar överallt. Vi tvillade runt som två yra hönor. Jag ramlade och slog mig ordentligt. Kunde fortsätta ändå. Över broar, under broar, på Riddarholmen och i Gamla stan. Hur tusan kom vi hit? Frågade oss fram. Till slut skymtade vi äntligen karusellerna på Gröna Lund. Och så småningom dök Strandvägen upp. Nu visste jag vägen. Då vi efter tusen kringelkrokar äntligen kom upp på Djurgårdsbron, visade min Garmin sju och en halv kilometer!!! Vi beslöt oss därför att korta av länken. Sprang till Valdemarsudde och tillbaks. Min vänstra stortå värkte efter fallet. På vägen tillbks tog Andreas täten. Prickade in exakt rätt väg. Jag skämdes. Nu vet du hur det är att vara ute med en som saknar lokalsinne, gnällde jag. Andreas bara skrattade. I morgon bitti gör vi om det. My way. Jag nickade tacksamt. Efteråt skyndade Andreas iväg till sina vänner från Pedersöre. De skulle ut och käka på en fin krog. Själv skulle jag äta en kvällsbuffé på hotellet. Och så skall jag ju hälsa på tvåan i Bromma.  Därför köpte jag biljetter till T-banan på förhand. Halsade en Festis. Sen. För säkerhets skull. Jag övningsgick den 150 meter långa sträckan till tunnelbanans plattform. Två gånger!

Saldo: 14,7 km

Totalt: 1 406,9 km

Mål: + 46,9 km

Kanon: Hotellet

Kalkon: Än en gång, mitt lokalsinne.

ENDORFINHÖG

Dag 135

Sent i går kväll. Tvättade löpkläder och packade Asicsväskan. Minimal packning. En springaspajto, ett par halvlånga tajts, strumpor, kalsare, tandborste och så mina Saucony Kinvaror. Siinä kaikki. Jo, förresten. Jag skall ännu stoppa med ett hembakat bröd åt tvåan. Samtidigt kollade jag på ESC med ett halvt öga/öra. Tyckte Belarus var bäst. Men det var nog mest för att sångerskans klänning var så förtvivlat kort. Somnade med ett leende på läpparna i tvåans säng. Inte på grund av klänningen, utan för att jag var så nöjd över kvällens Bastucuplopp.
I morse. Vaknade. Stel som en pinne. Borde ju ha töjt ut benen i går. Men, tå he e så töögot! Iväg till jobbet. Fortfarande endorfinhög. Visslade. Dallas (hans riktiga namn vet jag faktiskt inte) vid bussratten. Även han på gott humör. Skrattade och skojade. I skolan. Jobbade med en verksamhetsberättelse över läsåret. Höll ett par lektioner. Strax före tre fick jag ett glatt besked av Jens L i Esbo. Bosund skolas elever hade skördat stora framgångar i Lego RoboCupJunior-tävlingarna. Flera medaljer och fina placeringar över hela linjen. Helt otroligt bra jobbat av Jens och hans legolag! Kanon! Efter den glada nyheten åkte jag hem med fyrans buss. Farsan mötte mig vid busstationen. Jag överräckte två burkar köttsoppa som jag hämtat från skolköket. Själv hade jag bråttom till ett möte med Botanias styrelse. Efter mötet hann jag ännu sticka mig in till Stadshotellet. Timo K fyllde femti. Vi har tillsammans suttit många år i FF Jaros styrelse och är mycket goda vänner. Grattis Timo!
Hemma vid femsnåret. Värmde köttsoppa åt vaimo och mig själv. Sedan hjälpte jag henne tvätta fönster. Ungefär lika kul som att bädda sängar. Men ska man ti Svärje så måst man ju pjasa se na liiti. Jag dammade åxå ett par mattor, kaupan päälle. I morgon bitti skall jag alltså till Stockholm. Tillsammans med en massa rektorer och bildningschefer från nejden. Vi skall vi delta i en konferens som heter Framtidens lärande. Det skall bli riktigt kul. Bra löpväder har det också utlovats. 

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 392,2 km

Mål: + 42,2 km

Kanon: Bosund skolas framgångar i RCJ-tävlingarna.

Kalkon: Fönstertvättande är inte riktigt min grej.

BASTUCUPEN 20

Dag 134

I morse. Vaknade prick fem. Kände mig betydligt piggare än i går. Skönt. Tankarna fokuserade på kvällens utmaning, Bastucupens 20 km. Läste i går kväll läste en artikel i Runners World om just tävlande. Artikelförfattaren var av den åsikten att man nu och då behöver testa sina gränser. Det tror jag också. Ett uttalande av en Kjell-Erik Ståhl, en kille som sprungit 70 marathon under 2:20, fastnade i min skalle. "Du tål dubbelt så mycket som du själv tror. Och tio gånger så mycket som din kära mor tror". Så är det nog. Jag brukar vara rätt försiktig då jag uttalar mig om mina möjligheter att göra bra tider. Morsan tror inte att jag klarar av att springa ett par mil, bara för att jag var lite trött igår. Nåja, i kväll skall jag åtminstone försöka förbättra min tid från ifjol, tänkte jag då jag slevade i mig morgongröten. 

I jobbet fortsatte jag att undervisa min halva klass. Inte så inspirerande, men eleverna jobbade snällt. Efter jobbet hem via närbutiken. Köpte surmjölk, bananer och tupla. Väl hemma. Bakade Jessicas lantbröd. Därav surmjölksinköpet. Lät bröden gräddas en halv timme längre än senast. Gjorde också tacos åt den ständigt hungrige trean. Sen laddade jag förstås inför loppet. Mestadels i vågrätt läge. Klockan halv sex cyklade jag iväg till tävlingsplatsen. Lite blåsigt, men varmt. Rejält taggad. Enligt startlistan skulle jag starta i samma grupp som Kristian L. Vi har alltid startat samtidigt. Jag besegrade Kristian på 15 km, men hade inte en chans mot honom på 5 km. Bara en minut bakom oss i startlistan hittade jag Anette L, Peter F och Fredrik H. Gissade att trion rätt snart skulle flåsa i min nacke. Min plan var att öppna i 4:45-4:50-fart för att sedan öka. Ett par kilometer före målet borde jag vara nere i 4:37. Då borde jag ha chans på fjolårstiden, 1:32:10. Vid starten. Ingen Kristian på plats. Synd! Men fyra andra duktiga löpare. Utgångsfarten blev hård. Sen lugnade vi ner oss. Kilometer för kilometer avverkades i 4:30-fart. Vid halva sträckan låg jag två minuter före fjolårsnoteringen. Klungan splittrades efter hand. Jag kom i mål på 27:de plats av 99 startande. Men bäst av allt. Jag förbättrade tiden från ifjol rejält, ner till 1:28:37. Nöjd och belåten cyklade jag hem. Vevade loppet på nytt min skalle. Jag hade hela tiden fokuserat på min armföring. Och på att hålla händerna som om jag bar ägg i dem. Sen då det var som jobbigast tänkte jag på Kjell-Erik Ståhls ord "Du tål dubbelt så mycket som du själv tror." Det gav självförtroendet en rejäl kick. Och så fick jag ett resultat att vara stolt över. Två mil på SUB 90. Inte så illa av en gammal gubbe.

Saldo: 20,0 km

Totalt: 1 392,2 km

Mål: + 52,2 km

Kanon: 1:28:37

Kalkon: Att inte Kristian L dök upp på startlinjen.

SKITDAG

Dag 133

Jaro-Honka i går kväll. Spännande värre. Domaren i centrum. Matchen slutade 2-2. Inte helt rättvist, men sådan är fotbollen. Kom hem. Trött och varm i hela kroppen. Kanske feber. Svårt att somna.  Lyckades till slut slumra in.

I morse. Fortfarande trött. Nu var det benen och huvudet som värkte mest. Funderade hur i helskotta jag skulle orka springa bastucupens tjugo kilometer i morgon. Till jobbet. Mer än halva min klass redan på plats. De skulle till Esbo på en Legoturnering med Jens L. Jag vinkade av dem och tog itu med den nya arbetsveckan. Strul med betygsgivningen. En efter en kom lärarna och påpekade olika problem. Till slut bestämde jag mig för att ringa vårt datastöd. Förklarade våra problem för killen i andra änden på min knaggliga finska. Lyckades på något vis få fram mitt budskap. Fick den hjälp jag behövde. Huvudvärken från i morse tilltog. Slängde i mig lite piller. Dessutom gäspade jag oavbrutet. Ville helst gå och lägga mig, men det gick ju inte för sig. Klockan ett hade jag hållit mina lektioner. Slängde mig raklång på soffan i hälsovårdarens väntrum. Ställde telefonen på väckning. Somnade genast. Väcktes av Susanne K, hälsovårdaren. Undrade om hon kunde hämta in en elev. Javisst!  Lyckades samla ihop mig. Steg upp och lomade iväg till lärarrummet för att leda dagens samplaneringsmöte. Efter jobbet. Med bussen hem. Sov hela vägen. Hemma. Oboj och Jessicas lantbröd. Degigt, men gott. Nästa gång måste jag nog grädda brödet en halv timme till. Lade mig på tvåans säng. Somnade för tredje gången på tre timmar. Väcktes av Jan L, min granne. Erbjöd mig taxiskjuts till Krombi på torsdag.  Najs! Off till FF Jaro Juniors styrelsemöte. Hoppades på ett kort möte.

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 372,2 km

Mål: + 42,2 km

Kanon: Absolut ingenting.

Kakon: Almäntillståndet

BAR ÄGG

Dag 132

Mors dag. I går väll uppvaktade vaimo och jag min svärmor. Överräckte brödet. Väntade på glädjetjutet. Men det uteblev. Svågern med sin vaimo också på plats. Kaffe, tårta och en jättemassa snack om studentmössor. Någon filur hade lurat på trean en mössa med fel foder. Jag försökte tona ned det hela. Lovade ta reda på hur det gått till. Församlingen lugnade till slut ner sig.

I morse. Skyndade mig till ABC efter två morsdagsrosor. Upp till morsan med den ena. Käkade tårta med henne. Farsan som vanligt ute på promenad. Överräckte sen den andra rosen åt vaimo.  Hon blev inte alltför imponerad. Visste väl att jag köpt den på en bensinmack. Tröstade med att lägga upp ett gammalt foto av henne på fejan. Det uppskattades mera.

På eftermiddagen. Vaimo for till jobbet. Jag skulle springa. Visste inte riktigt hur. Funderade hit och dit. Bestämde mig för en gammal klassiker från 2011, supertusingar. En supertusing består av fyra löpningar. Första löpningen är 100, andra 200, tredje 300 och fjärde 400 meter. Mellan varje spring vilar man 30 sekunder. En hög fart är A och O. Jag bestämde mig för att sikta på 21-42-63 och den avslutande 400 meters rundan på 84 sekunder. Det skulle jag sen upprepa fyra gånger. Pedade iväg Centralplan,  skådeplatsen för mina supertusingar. Rätt sparsamt med åskådare. Egentligen bara en kille som målade superraka linjer på gräsmattan. Värmde upp lätt i tre kilometer. Idag skulle jag dessutom fokusera på min yviga armföring. Tänkte därför speciellt på hur jag höll mina händer. Folke W, en god vän och något av en förbild för mig har gett mig följande goda råd: Tänk på ÄGG ! Alltså att du håller ett ägg i vardera handen med lätt knutna nävar. Tänk också att äggen är okokta och någon har pickat hål i dem upptill. Med tummarna strävar du att hålla innehållet kvar i skalet och hålla dem så varligt att de inte krossas. På så sätt blir händerna lätt knutna med tummarna pekande uppåt i en avslappnat ställning och viftar inte omkring i yviga/onödiga rörelser. Jag följde instruktionen till punkt och pricka. Lätt som en plätt. Äggen hela. Supertusingarna var däremot inga lätta plättar. Hundringen och tvåhundringen fixade jag, men både tre- och fyrahundringen gick alldeles för långsamt. Det hjälpte inte hur försiktigt jag höll mina ägg. Det avslutande varvet gick hela tiden på 88-89 sekunder. Nåjaa! Jag märkte ju samma tendens i torsdags på mina kilometersintervaller. Gubben är ingen raket längre! Men. He-e-så-tå. Kände mig i alla fall rätt nöjd över att ha klämt in två intervallpass på en vecka. I morgon vilar jag och så på tisdag skall jag revanchera mig på Bastucupens 20 kilometer, tänkte jag då jag cyklade hem i det vackra morsdagsvädret.

Hemma igen. Blandade till en rejäl blåbärsbomb och började förbereda mig inför kvällens spännande ligadrabbning, Jaro-FC Honka. Go Jaro go!

Saldo: 10,0 km

Totalt: 1 372,2 km

Mål: + 52,2 km

Kanon: Vädret

Kalkon: Fyrahundringarna

NYTT BAK

Dag 131

I går kväll. Veckoslutshandlade. Skulle också köpa ett par ingredienser som jag behövde till ett nytt brödbak. Receptet har jag fått av Margareta B, en kollega. Brödet heter Jessicas lantbröd. Maggis "tolkning" var iaf supergod. Nu var jag alltså på jakt efter både vete- och rågkross. Hittade snabbt rätt gång bland hyllorna. Okej! Nu ska vi se. Letade och letade. Fram och tillbaks längs hyllorna. Hittade en massa olika bakprodukter, men inte just det jag skulle ha. Vad göra? Ringer Maggi. Hoppas jag har hennes nummer. Ringde. Förklarade mitt ärende. Maggi upplyste mig att tillverkaren heter Korpela och berättade hur förpackningarna såg ut. Tack å hej! Jag letade vidare enligt Maggis instruktioner. Aber nada! Morsade på Hannu R, butikschefen. The man. Kanske han visste? Frågade. Tarkoitatko vehnä- ja ruisrouhetta? Ja, kyllä, svarade jag. Hannu hjälpte mig att leta. Frågade till och med sin vaimo. Inte ens föreståndarparet kunde hjälpa mig. Tänkte ge upp, men gjorde ännu ett sista försök med Antero H, en annan god vän som jag dök upp i mitt letande. Antero hade med sig sin nya vaimo. Det var hon som blev fredagens sankari. Men här står ju paketen! Mycket riktigt. Längst in i gången, längst bort bland hyllorna stod både vete- och rågkrosspaketen från Korpelas kvarn i Jalasjärvi och flinade åt mig!

Lördagsmorgon. Vaknade först klockan sju. Najs. Slog en drill. Gick tillbaks till sänghalmen. Rätt olikt mig faktiskt. Och vad mera. Somnade på nytt! Vaknade först klockan nio. Undrar just när det hänt mig senast? Steg upp igen. Käkade och läste ÖT. Sen. Brödbak. Letade fram receptet. Ingredienserna stod färdigt på köksbordet. Blandade ihop allt i en stor kastrull. Räckte till två bröd. Sen in i ugnen och vänta 1,5 timmar. Två bröd, tänkte jag. Om jag ger ett åt morsan och ett åt svärmor. Då blir jag ju själv utan! Beslöt mig för att göra en sats till. Sagt och gjort. Upprepade proceduren en gång till. Sen provsmakade jag. Gånger två. Oboj & Jessicas lantbröd med ett tjock smörlager på. Goovari finns int! Jag lovar. Såheså! 

Klockan tre hade jag stämt träff med Henry M. Jag var tidigt ute. Passade på att  göra lite löpteknikövningar ur min nya bok. Övningar för höften, kapitel 6. Enligt bokens författare är höften motorn i löpsteget. Okej! Men sen skriver han: "Höftarbetet kan indelas i tre olika rörelser: Du vinklar upp bäckenet, trycker höften framåt och tar ut höftens rörelseförmåga i sidled". Hujedamej för fikonspråk! Jag fattade nada. Hur tusan skall man t ex vinkla upp bäckenet? De praktiska övningarna med bilder hade jag lite lättare med.  I en övning skulle man löpa på stället. Viktigt att man landade rakt under kroppen och på tårna. Hur tusan skall jag veta att jag landar rakt under kroppen, tänkte jag. Löpte i alla fall på stället. Kändes konstigt. Både töntigt och nördigt på samma gång. Hoppades att ingen skulle se mig. Genast jag såg Henry kom glidande slutade jag. Glidande i en ny fin orangefärgad jacka som han köpt på Stadium. Jag skojade med honom och sa att jag trodde att han var en vägarbetare. Vi fortsatte den vanliga lördagsrutten och fick ihop nästan en och en halv mil på var. Najs! I kväll skall jag leverera bröd nummer ett till svärmor. Gissar att hon kommer att falla om min hals i rena lyckoruset. Eller så nått!

Saldo: 14,7 km

Totalt: 1 362,2 km

Mål: + 52,2 km

Kanon: Jessicas lantbröd

Kalkon: Löpteknikträningen känns nördig.

UTEDAG

Dag 130

Fredag, men med måndagsfeeling. Off till jobbet. Började dagen med ett medarbetarsamtal. Sen off till Pörkenäs med min klass. Utedag på agendan. Hela dagen vid Pörkenäs lägergård. Ungdomar från Kronoby Folkhögskolas Outdoor Achademy höll i trådarna. Eleverna kom från alla fyra lågstadieskolor i Larsmo. Mulet väder. Hoppades att regnet skulle hållas i molnen. I bussen till Pörkenäs. Rop och skratt. Stimmigt värre. Men. Då vi kom fram tystnade eleverna. Helt! Det var säkert spännande att träffa nya blivande klasskamrater. Efter ett tag släppte spänningen. Eleverna blev friare. De unga ledarna blev allt säkrare i sina roller. Jag hade förmånen att få betrakta det hela från sidan. Vandrade från grupp till grupp. Hjälpte till där det behövdes. I slutet av utedagen fick jag testa på en ny grej, geocaching. Geocachingen går ut på att man utifrån givna koordinater skall hitta en cache, en slags skatt. Alltså skattjakt utomhus. Kim A hade med sig koordinaterna till två skattgömmor inte speciellt långt från lägergården. Vi sökte oss dit med hjälp av Kims smartphone. Inte speciellt svårt. Sen blev det värre. Nu skulle vi hitta cachen. Vi letade rätt länge efter den första. Jag fann båda före Kim. Kände mig speciellt stolt över den första eftersom den var rätt svår att hitta. Utedagen avslutades klockan fyra. Funderade lite på att bege mig till Fitness på kvällen, men kände mig inte speciellt motiverad. Jag tror att det blir soffan som får största uppmärksamheten av mig kväll.

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 347,5 km

Mål: + 47,5 km

Kanon: Att jag hittade mina två första cacher.

Kalkon: Borde ha sprungit idag, men kände mig alltför omotiverad.

I FORMSVACKA

Dag 129

Sovmorgon. Aaaghh. Najs! Vått ö fiiling! Snarkade till halv åtta. Konstaterade att jag låg ensam i dubbelsängen. Shitt! Vaimo i jobb. Shitt! Det betyder ju att det är jag som hamnar att sköta sängbäddandet i dag. Förträngde det obehagliga. Käkade aamupuuro. Läste ÖT och första kapitlet i boken som skall ta min löpning till nya höjder. Kunde inte låta bli att kika på de avslutande kapitlen med en massa praktiska övningar. Sen tog jag itu med ett projekt. Ett GI-GAN-TISKT projekt. Montering av två dörrar till ett badrumsskåp. Jens L, min kollega, hade hjälpt till med förberedelserna. Nu återstod det för mig att fästa dörrarna på gångjärns-skenorna, eller vad dom nu kallas. Kände mig väl förberedd. Hade testat att stjärnskruvmejsel passade perfekt. Började med den ena dörren. Försökte haka fast den. Losssade ett par skruvar. Skruvade till ett par andra. En skruv snurrade åt "fel håll". Kände att svetten började bryta ut vid hårfestet. Testade med den andra dörren. Precis samma problem. Ei onnistu. Hur tusan skall de hållas fast? Funderade på att knacka på hos min granne Johan M, byggnadskille. Belöt låta bli. Tänkte på vad Jens skrivit i sitt SMS. Tryck fast dörren, stod det. Inte ett ord om något skruvande. Ahaa! Hoppets ljus tändes i min arma skalle. Kanske, kanske jag bara behöver trycka ihop "gångjärnen" på dörren med skenan på väggen. Testade. Klick, sa det. Jihaa!!! Sen sa det klick tre gånger till. Dörrarna på plats. Jag torkade svetten ur pannan. Mitt GI-GAN-TISKA projekt i hamn. Mission compleeted. Over and out. Sjönk ner på vessagolvet med en massa lösa överloppsskruvar i famnen.

Regnigt värre idag. Skall jag strunta i intervallerna på Centralplan? På löpmattan i  Fitness slipper jag ju regnet. Velade fram och tillbaka. Beslöt mig för att hålla mig till den ursprungliga planen. Bara för att det regnar lite, så behöver man ju inte balla ur. Tog i alla fall bilen till Centralplan. Mötte Sören B som skulle assistera i en B-juniormatch. Sören undrade om jag skippat fotbollen för löpningen. Nej, absolut inte. Det handlar bara om att jag fått andra uppgifter inom Jaro, svarade jag. Så är det också. FF Jaro kommer alltid att engagera mig, tavalla tai toisella. Jag har till och med bett vaimo stoppa ner en Jarohalsduk i min kista. Nog om detta. Värmde upp med två kilometers lätt löpning i regnet. Sen. Dags för den första intervallen. Siktade på att springa 6 x 1 km i 4:00 min/km-fart. Kutade iväg. Försökte springa avslappnat, men hårt. Kollade tiden i mål. Fyra och fjorton! WTF! Fyra och fjorton! I fjol sprang jag motsvarande intervaller på fyra minuter, ibland strax under. Vad är nu detta? Vilade två minuter. Nästa intervall. Samma sluttid. De dåliga intervalltiderna fortsatte under hela passet. Sista intervallen gick ytterligare två sekunder långsammare. Kände mig rejält besviken. Började leta förklaringar. Hittade en massa. Men vet inte riktigt vilken jag skall tro på. Lutar åt åldern? Gubben börjar bli gammal. Kan fortfarande springa långt. Men inte speciellt fort. Nåjaa. Jag får fortsätta analysen där hemma, tänkte jag. Kanske jag hittar svaret i min nya bok. Avslutade passet med ytterligare två kilometers jogg i hällregnet. Sen tittade jag på hur Jaros B-juniorer tvålade till JJK med 2-0. Najs!

Hemma igen. Anmälde mig till sex olika föreläsningar under konferensen "Framtidens lärande" i Stockholm, 16-17.5. Skall också försöka klämma in lite spring under konferensdagarna. Och så hoppas jag få träffa tvåan, förstås. Efter att jag fått anmälningarna bekräftade, skalade jag potatis till potatismos och stoppade ett paket Atrilli i ugnen. En matklassiker som vaimo, trean och jag gillar skarpt. Det obehagliga sängbäddandet hade jag som sagt förträngt. Vilket vaimo skarpt påpekade då hon kom hem från jobbet. Tja, men då visste hon ju ännu inte vilket GI-GAN-TISKT projekt jag ändå utfört denna regniga flygardag.

Saldo: 10,0 km

Totalt: 1 347,5 km

Mål: + 57,5 km

Kanon: Badrumsskåpets dörrar på plats.

Kalkon: Skitdåliga intervalltider

SKOLFOTBOLL

Dag 128

I natt. Klockan 02:00. Väcktes i den äkta sänghalmen. Skrik eller rop. Någon i fara? Objudna nattgäster? WTF! Klarvaken. Lokaliserade så småningom oljudet till treans rum. Ahaa! Dataspel. Bomber och granater. Konstiga kommandorop. Det var ett sådant som väckt mig. Magen min kurrade också. Rejält. Rullade över mot vaimos sida. Rullade tillbaks. John B på semester. Steg upp. Mikrade en rejäl tallrik med havregrynsgröt. Strödde på chiafrön. Käkade och uppdaterade min status på FB. Tillbaks till sänghalmen. Trött och mätt. John B:s semester var äntligen slut.

Bilade till jobbet. Bytte sen om till löpkläder. Sprang till Pias Livs och tillbaks. Prick en mil. Försökte fokusera på min löpteknik. Mest fokus på armarna. Inget flaxande. Inga knutna nävar. Armbågarna tätt intill kroppen. Tja. Det kändes helt okej. Snittade 5:15 på sträckan. Dagens andra gröttallrik slevade jag i mig klockan halv åtta. Kollegorna började dyka upp. En efter en. Frågade om jag trots allt tävlat igår. Naturligtvis, men resultatet var nog ingen höjdare. Efter lite kontorsjobb åkte jag med min klass till Krombi. Skolfotboll. Eleverna, speciellt pojkarna, var rejält taggade. Turneringen pågick hela dagen. Flickorna spelade fyra matcher. Förlorade alla. Trots det. Inga sura miner. Imponerande. Pojkarna hade det nästan lika kämpigt. Spelade tre matcher. Förlorade två, men vann den sista. Stort jubel. Efter skolfotbollen. Bilade till min massör Sune E. En timmes skön pina på massagebänken. Sune avslutade med att kolla att jag genomfört mitt töjningsprogram. Jag bedyrade att så var fallet.
Arbetsdagen avslutade jag med ett möte för Jaros föräldragrupp. Niklas S och Kenneth M informerade om sommarens TOTO-konsert. Hemma igen lagom till Halvåttahosmej. I morgon är det Kristi himmelsfärdsdag. Jag funderar på att köra lite intervaller på Centralplan. Hoppas på soligt och varmt flygaredagsväder.

Saldo: 10,0 km

Totalt: 1 337,5 km

Mål: + 57,5 km

Kanon: Att jag är ledig i morgon.

Kalkon: Att varken flickorna eller pojkarna gick vidare i skolfotbollen.

BASTUCUPEN 5

Dag 127

Fortsatte sova i tvåans säng. Sov som en stock. Borde jag permanenta flytten? Nå nee. Gissar att jag återvänder till den äkta sänghalmen redan i kväll. Om jag får? Sedvanlig tisdagsinvägning, 72,6 kg. Inget nytt på den fronten alltså. Funderade på Bastucupens femma i kväll. I går träffade jag min granne Johan M. Berättade för honom att mitt cupdeltagande var osäkert. Johan bara skrattade. Nog är du på plats då startskottet smäller, påstod han tvärsäkert.  Han fick rätt. I morse bestämde jag mig nämligen för att springa. Beslutet grundade jag på att jag kände mig piggare och att Buranaburken stått orörd i ett halvt dygn.
I skolan. Mycket kanslijobb. Betygstider och läsårsavslutning om fyra veckor. Maj är nog för mig årets i särklass jobbigaste månad. Undrar hur jag skall hinna och komma ihåg allt. Vid personalkaffet var det ett par kollegor som tyckte att jag borde låta bli att tävla i kväll. Jag tackade för omtanken, men sa de att en riktig karl inte ballar ut för en lite näsdropp. Att Henry M i värsta fall får plocka upp mig. Kollegorna bara skakade på huvudena åt mina funderingar. Efter skolan hade jag medarbetarsamtal med min boss, Carola H-P. Konstig känsla att sitta "på andra sidan bordet". Men. Vi hade ett riktigt givande och trevligt samtal. Efteråt. Hastade iväg till posten. Fredrik K konstaterade att jag blivit en trogen postbesökare. Nu hade min bok äntligen kommit. "Det perfekta löpsteget". Det borde passa mig "som handen i handsken". Eller kanske hellre "som föötre i skooa". Hann bara läsa lite i boken innnan det var dags att bege sig till startplatsen.
Fem kilometers löpning. Låter inte så farligt. Ändå visste jag att det skulle bli en jobbig tävling. Full gas från början till slut. Lungor som skriker efter luft. Stumma ben. En viljornas kamp. I fjol kutade jag femman på 20:54. Jag skulle bli mycket förvånad om jag klarar den tiden i år. Dels med tanke på mitt allmäntillstånd. Dels med tanke på lördagens HCR-urladdning. På tal om HCR. Jag har tittat på både foton och filmsnuttar från racet. Noterade att mitt löpsteg inte är speciellt vackert. Tvärtom. Åtminstone i slutet av loppet såg det segt ut. Landade på hälarna. Liknande en lunkande björn med nummerlapp. Vaimo brukar säga att jag flaxar med armarna. Det gjorde jag också. Men nu skall det som sagt bli bot och bättring på den fronten.
Klockan 18:13:30 startade jag tillsammans med flera kanonlöpare. Både Kristian L och Folke W rusade iväg i en fart som var alldeles för hög för mig. Jag var tvungen att släppa direkt. Chanslös. Första kilometern på 4:04. Sedan började de andra kanonerna komma upp och förbi mig. En efter en. Bröderna Mäenpää var ikapp mig efter bara 1,5 km:s löpning. Och värre skulle det bli. Då jag rundade Sven B vid halva sträckan låg jag sist i fältet. Sist! Jumbo! Inte kul. Inte alls kul. Såg en massa ryggar i fjärran. Insåg att jag nog inte samlar speciellt många cuppoäng idag. Surt! Kämpade i alla fall vidare. Lyckades till slut ta mig förbi en gubbe och två brudar. Sluttiden blev 21:01. Alltså sju sekunder sämre tid än i fjol. Men. Med tanke på att jag gått på Burana i fem dagar och dessutom nyligen sprungit en halvmara så får jag väl ändå ge mig själv ett godkänt minus vitsord. Nöjd är jag däremot inte. I bastun snackade jag en hel del med Sten H, en veteranlöpare. Sten tröstade mig och delade med sig av sina träningserfarenheter. Tack!

Saldo: 6,0 km

Totalt: 1 327,5 km

Mål: + 57,5 km

Kanon: Att jag ändå genomförde loppet på en acceptabel sluttid.

Kalkon: Samlade dåligt med cuppoäng idag.

SNORO I KUBIK

Dag 126

Jaro förlorade i går. Med uddamålet. Shitt! Frös rejält då jag kom hem från matchen. Proppade i mig dagens sista Buranaladdning. Ville bespara vaimo mina host- och snörvelattacker så därför sökte jag mig till tvåans rum. Stupade genast i säng.  Massor av kuddar under huvudet. Sov i halvsittande ställning. Funkade faktiskt. Vaknade 4:59. Började dagen med att jag leta efter mina läsbrillor. Letade och letade. Överallt. I bokhyllan. Under soffan. I kylskåpet. I Venton. På balkongen. I kalsonglådan. I båda vessorna. I Venton, igen. Brillorna var som uppslukade. Fick skippa dagens ÖT. Tog bilen till busstation. Satte mig bakom ratten. Voi raatis! Där! Där på instrumentbrädan låg mina röda läsglasögon! Hur tusan hade de hamnat dit? Nåja. Kärt återseende ändå. Till jobbet med halva medicinskåpet i skolväskan. Buranaburken, halspastillerna, vic-salvan som jag smörjer på bryysti och en bunt pappersnäsdukar. På tal om näsdukar. Vaimo vill att jag använder engångsnäsdukar av papper. Själv föredrar jag gamla urtvättade, mjuka, sköna tygnäsdukar. Som man hade på sextitalet. Rätt ofta brukar vi tjinn om vad som är bäst. Jag förstår nog hennes hygieniska point med engångsdukarna. Ändå kan jag inte låta bli att använda en riktig tygnäsduk om jag råkar komma över en sådan. Sån är jag. Gillar kråkorna. Såheså.
I jobbet ville kollegorna nog helst slippa mitt hostande och snörvlande. Frågade om jag hade feber. Det kunde jag ju inte svara på. Dels för att jag nästan aldrig provar febern. Dels för att jag proppat i mig febernedsättande preparat sen i torsdags. Lyckades i alla fall hålla mig kvar på jobbet och fick faktiskt en hel del uträttat. Strax innan jag stämplade ut från rektorsexpeditionen damp det ner ett mail i inkorgen. Från Itella. Boken "Det perfekta löpsteget" kunde avhämtas från Posten. Jippie! Tog bussen hem. Somnade i vanlig ordning. Men vaknade lite senare än vanligt. Slog upp mina rinnande ögon. Ensam i bussen. WTF! Lätt panik. Kikade ut. Pust! Vi hade tydligen just kommit till Jeppis. Samlade ihop mina pinaler och skyndade mig ut. Hade ingen lust att fortsätta färden till Vasa. Fortsatte i stället till posten efter min nya bok. Postfunktionären Fredrik K skrapade sig förbryllat på hakan. Ja, boken borde ju finnas i våra hyllor. Men nu gör ju den inte det, upplyste han mig. Okej, var är den då? Det står att den fortfarande finns i Helsingfors. Och att den kommer till Jeppis först i morgon. Okej, då återkommer jag då, suckade jag. Tänkte. Skönt att det inte bara är jag som dabbar mig!
Då jag kom hem så satt trean fastklistrad vid dataskärmen. Hade just kommit hem från södernresan. Brun som en pepparkaka. Nyekiperad. Kollade mig själv i tamburspegeln. Mötte ett femtiotreårigt ansikte. Trötta blodsprängda ögon. Med bautapåsar under. Röd, rinnande näsa. Slappa kinder. Skrottig hals. Och en 12 mm:s kalufs som bar tydliga spår av kotiparturis framfart. Suckade. Tur att man rej ha hitta kvinno åt se!
I kväll är det räfsantalko på RMG. Jag ansvarar för räfsarnas traktering. Tror inte att jag själv vågar greppa någon räfsa. Jag är ju sjuk. Har kanske feber. Kan få blåsor på händerna. Ja, å sen är det ju Bastucupens femma i morgon.

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 321,5 km

Mål: + 61,5 km

Kanon: Att jag fixade jobbet idag också.

Kalkon: Uddamålsförlusten mot HJK svider ännu.

GULA-FLODEN-DYKET

Dag 125

I går kväll. På tåget till K-by. Hade käkat makkaraperunat på perrongen i Hesa. Äntrade tåget norrut. Sjönk ner på min paikka vid ikkuna. Mätt och belåten. Men. Smutsig,  trött, febrig och törstig. Haltade iväg till ravintolavaunu. Köpte två guljaffa och en hjärtmunk. Sörplade i mig min flaska genast. Tullade sen lite på vaimos. Skyllde på att jag måste skölja ner flera Buranapiller. Kroppstemperaturen klart på stigande. Resan gick bra ända till strax före Pännäinen. Nu tror du säkert  jag skruppar (narras). Men. The following episode is based on a true story.

Ungefär vid Pännäinen började jag se över min paltor och pinaler. Bytte ullsockorna till Kinvarorna. Stoppade undan I-paden. Letade fram bilnycklarna. Kände mig också rejält pinknödig. Nemas problemas. VR:s vessa duger bra. Slog en ovanligt rejäl drill någonstans mellan Pännäinen och Kolppi. Tryckte på spolknappen. Bzzzzz. Tiondelen senare. Bzzzz. Hela nyckelknippan ramlade ur min jackficka. Bzzzz. Rakt ner i klosetten. Bzzz. Förenades med min gul-jaffa. Bzzz. Hundradelen senare. Högerhanden dök ner i jaffat. Bzzzz. Fiskade upp knippan. Hundradelen senare. Klosettvattnet forsade fram. Splash! Schluurp! Ett rejält hål visade järnvägsskenorna mellan Pännäinen och Kolppi. Stod med en pissdränkt nyckelknippa i min hand. Flinade fånigt åt min klumpighet. Samtidigt lite stolt över högerhandens "kobrafunktion". Visste inte att jag hade en sådan! 

I K-by stod golfen snällt och väntade. Vaimo och jag skjutsade hem Eva-Lotta V till Björnviken. Hon hade också sprungit HCR. Verkade vara nöjd med sitt race. På vägen till Eva-Lotta blev vi stoppade av farbror blå. Blev varse om razzian ca hundra meter före trafikljusen vid norra infarten. Försökte förtvivlat kränga på mig säkerhetsbältet. Misslyckades. Då jag vevade ner sidorutan så hade bältet tållats  runt vänstertummen. Farbror blå hälsade. God kväll. Iltaa. Jag mumlade något liknande. Farbror blå stoppade ett plaströr i min käft. Jag blåste för kung och fosterland. Följde upp med en rejäl hostattack. Farbror blå tackade artigt. Släppte iväg mig. Jag drog en lättnadens suck. I fortsättningen skall jag alltid ha bilbältet på, tror jag.

I morse. Vaknade först halv åtta. Fortfarande het. Hostade. Vägrade leta fram febertermometern. Det gör ju mig inte friskare, svarade jag på vaimos uppmaning. Okej, men idag ligger du i alla fall i sängen hela dagen, försökte hon lamt! Va! Jag? I sängen! Idag. Jaro spelar ju hemma mot HJK. Och. En ordningsvaktkurs som startar. Jag, under täcket? Nou vej! Hur skulle det se ut? Host! Host! Vaimo gav upp. Lovade komma och hjälpa till med ölförsäljningen. Tack! På förmiddagen tog jag det i alla fall det lugn. Hostade, snorade och vilade. Hämtade Venton från Pännäinen. Den nya ordningsvaktskursen startade klockan ett. Jag hälsade deltagarna välkomna. Snackade lite med Sassa N. Om gamla tider. Sen hem igen. Kurerade mig med knackkorvar, burana och en blåbärsbomb. Nu väntar jag på att klockan skall bli fyra. Då till Centralplan. Då Jaro mot HJK. Då David mot Goliat. Då spännande värre. Nu bara. Host! Snörvel! Host!

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 321,5 km

Mål: + 71,5 Km

Kanon: Högerhandens kobrafunktion.

Kalkon: Jädrans förkylning.

HCR

Dag 124

I Hesa. I går kväll. Checkade in på Scandic Hotel. Bongade genast en kändis i hotellkorridoren. Rikard Woff, alias Sac, tuffingen från Änglagård. Vågade inte hälsa på honom. Började i stället pynja med dörren till vårt rum. Berättade sen om mötet för vaimo. Hon trodde att jag kändisbong-fuskade. Bah! På fredagskvällen hann jag ännu hämta mitt tävlingsnummer, kolla in startplatsen strax bakom Olympiastadion* och käka en sen buffè. Kom i säng vid tiosnåret. Hostade. Sov jättedåligt. Vaimo sov desto bättre. Satt och väntade på att hon skulle vakna i flera timmar. Först vid niosnåret blev jag bönhörd. Off till hotellfrukost. Slevade i mig massor av havregrynsgröt. Strödde över chiafrön, som jag släpat med hemifrån. Aaagh! Raap! Tittade upp en stund mellan grötskedarna. Zac från Änglagård stirrade rakt på mig. Tyckte att han log mot mig. Sänkte blicken. Fortare än kvickt. Fullt fokus på gröten. WTF! Stalkar han mig? Bad vaimo svänga sig, försiktigt mot stalkarbordet. Nå, tror du mig nu, grymtade jag triumfatoriskt mellan grötskedarna. Ja, ja, vaimo var måttligt intresserad. Men gav mig rätt, förstås. Det oaktat ville hon nu på shopping. Försökte slingra mej. I Jeppis finns ju både Prisma, Lindex och Sportia Mattson. Vad mera kan man behöva? Vaimo lyssnade inte ett dugg på slingrandet, Drog iväg mig. Både till Sokos och Stockmans. Återvände till hotellet efter tre timmars megashopping. Med ett vitt bälte och en påse chiafrön! 

Klockan halv två träffade jag Jonas H, hans fru Laura och dottern Hilma, 7 mån. Jonas och jag har ju planerat att spring ilag. Jag har dessutom lovat Jonas att vi båda skall springa SUB 100. Det betyder i praktiken att vi måste snitta 4:43 min/km. Massor av löpare vid Olympiastadion. Lämnade överdragskläderna i en påse på läktaren. Tio över tre släpptes vi iväg. Äntligen! Men. Trångt. Trångt. Jonas och jag försökte kryssa oss fram. Svårt. Ryckigt. Jonas gjorde ett tappert försök. Rusade och tvärnitade. Jag sa åt honom att ta det lugnare. Du dödar mej med dina ryck. Jonas lydde. De första kilometrarna hade farten legat på blygsamma 5:15. Nu skulle det alltså gälla att gasa på ordentligt. Aber, kontrollerat. Det gjorde vi också. Snittfarten sjönk. Sakta, men säkert. Sekund för sekund. Kilometer för kilometer. Då vi bara hade en dryg kilometer kvar låg den äntligen på 4:43. I den sista uppförsbacken utanför stadion. Jonas ryckte. Vilken kille! Jag trampade luft. Knöt ändå näven åt vaimo, Marie B och hennes boyfriend som stod och hejade på mig uppe på krönet. Ville väl visa att än finns det lite power kvar i gubben. Jonas kom i mål ca 20 meter före mig. Båda fixade vi SUB 100. Vi haj-fajvade. Mission compleeted. Poserade glatt för varenda fotograf vi mötte på vägen ut. Vi skiljdes åt på stadionläktaren. Han skulle med sin vaimo och dootro på pick-nick. Jag skyndade mig till hotellet. Tvättade och bytte om i hotellets vessa. Sen tjuvåkte vi en sista gång med tians spårvagn. Till rautatie-asema. Vaimo fick en batong på perrongen. Jag åt ett lass med flottiga makkaraperunat. Armadis goov! I skrivande stund sitter vi i tåget. Till K-by. Till vaimos golf. Som står parkerad på VR:s parkering. Helt lagligt.

* 

Strax bakom stadion  finns en jättebrant backe. Jag är nästan  hundra på att den backen var min sträcka i flera gatustafetter. Åtminstone fick jag en stark dejavu-känsla då jag på fredagskvällen kutade uppför den.

Saldo: 21,1 km

Totalt: 1 321,5 km

Mål: + 81,5 km

Kanon: Att både Jonas och jag fixade SUB 100.

Kalkon: Min spurtförmåga är taskig.

SAVED BY THE BELL

Dag 123

Fredag. Vaknade halv fem. Ensam i dubbelsängen. Vaimo nattjobbade. Jag steg upp. Pressade ett par apelsiner. Konstaterade att jag nu fixat en dryg tredjedel av min utmaning. Skålade för mig själv i apelsinjuice. Skål! Innan jag somnade funderade jag mycket på vaimos Golf. Såg sen i drömmen trotjänaren nedlusad med böteslappar. I massor. Felaktig parkering. Felaktig parkering. Felaktig parkering. Felaktig parkering. Felaktig parkering. Efter morgonbestyren bilade jag därför till K-by en gång till. Nu var jag beredd. Beredd att bita i det sura äpplet. Skulle flytta bilen till en betalplats. Spänd inför återseendet. Snart ser jag den! Snart får jag veta. Snart. Golfen stod kvar. Precis där jag lämnat den igår. Och. Det bästa av allt. Ingen parkeringsbot på vindrutan. Jippie! Bytte bil och körde golfen till järnvägsstationens parkering. Klappade mig förnöjt på fickan. Hade hamstrat massor av slantar. Slantar till parkeringsavgiften. Läste instruktionerna noggrant. VR skulle ha fyra juuro för ett dygns parkering. Två juuro till för ett tilläggsdygn. Alltså sex juuro, in alles. Läste vidare. Automaten godkände inte två euros slantar. What! Voi raati, raati. Jag som ju försökt samla på mig multum två-juurona. Räknade ihop min övriga förmögenhet. Stannade på trii-å-åtti, plus en massa obrukbara två-juuros-kolikkona. Voi raatis, raati. Jag får ju inte ens ihop till ett dygn! Tittade mig omkring. Letade efter ett pleis att växla slantarna. Allt var stängt. Allt! Precis allt! Klockan var ju bara halv sju. Hur gör jag nu? Men. Surprice! Surprice! Än en gång blev jag räddad av mitt skarpa intellekt. Eller som BeeGees sjunger "Saved by the bell". Haldins bussar lastades som bäst vid linja-autoasema. Hastade dit. Fick tag på en av chaufförerna, Kaj A. Fick växlat till mig parkeringsmynt. Najs! Återvände till parkeringsautomaten. Betalade och fick så äntligen parkerat vaimos bil, lagligt dessutom. Skönt!

Fortsatte med Venton till jobbet. Kort dag där. Direkt efteråt. Gasade hem till Jeppis. Bannade alla  fartproppar i trafiken. Plockade upp vaimo. Hon var trött efter nattvaket. Vi hade knappt hunnit förbi vår närbutik innan hon utbrast. Vet du va jag glömde? Nej, hur skulle jag kunna veta det? Min blodtrycksmedicin. Nu var det för sent. Vi fick lov att lämna medicinen hemma. Fortsatte mot Pännäinen. Där väntade oss en ny överraskning. Tåget var kraftigt försenat. Iofs ingen överraskning numera, men lika retfullt varje gång. Igen fick jag bruk för mina grå. Hördu vaimo, sa jag. Nu hinner jag ju hämta din blodtrycksmedicin. Vaimo var genast med på noterna. Började förklara var pillren låg, men gav snart upp och sa. Ring då du står i vårt sovrum! Jag rattade iväg hem igen. Hittade pillren genast. Och det bästa av allt. Hittade också min Garmin-klocka som jag glömt hemma i tvåans rum. Tillbaks till Pännäinen. Möttes av en helt tom perrong! Pulsen min rusade upp igen. WTF! Har tåget anlänt och avgått redan? Nej, då borde ju vaimo ha ringt mig. Kollade displayen på min gamla Nokia. Pust! Inga missade samtal. Det visade sig att tågresenärerna sökt sig till stationsbyggnaden. Där stod hela hopen och njöt i solskenet. Vaimo myös. Ett par bekanta nunor. Christian B skulle på biluppköp med sin son. Ritva och Henry K skulle hälsa på sin dotter. Sen stod där tre brudar som alla skulle springa HCR. Däribland Stefan ManU S:s vaimo och en arbetskaveri till Corinne. Najs! Två av brudarna hade sprungit loppet tidigare. Jag pumpade dem på uppgifter om banan. De tyckte att den var överraskande tung. Inte så mycket asfalt, men mycket grus. Sen blåser det ju rätt ofta längs banan också, var deras samlade omdöme. 

Till slut kom tåget. Vaimo och jag hittade vår vagn. Vaimo somnade genast. I kväll skall jag hämta ut min nummerlapp från kisatoimisto. Sen kanske jag springer lite runt Tölöviken. Och så skall jag ringa Jonas H, min blivande HCR-broder. Men nu skall jag i alla fall gå till ravintolavaunu. Planerar att  överraska vaimo me tågkaffi.

Saldo: 6,0 km

Totalt: 1 300,4 km

Mål: + 70,4 km

Kanon: Ingen P-bot

Kalkon: Näsan rinner som Niagara Falls

SJUK

Dag 122

Torsdag. Vaknade. Välbekant feeling i halsen. Bad feeling! Voi raatis raati! Förkylningsfeeling. Och jag som skall tävla i övermorgon. Voi arma hamarn! Mina förkylningar brukar vara seglivade. Brukar pågå i veckor. Ibland månader. Beror säkert på att gubben blir trotsig. Envist trotsig. Vägrar godkänna att han är sjuk. Vägrar dra ner på tempot. Vägrar sluta träna. Vägrar stanna hemma från jobbet. Inte en chans! I stället försöker han smygbekämpa det onda med allehanda medikamenter och häxkonster. Får nog skylla mig sjäv denna gång. Också. Somnade på balkongen i går. Med munnen på glänt. Med bar bringa. Undrar hur korkad man får vara?
Nåja. Kanske det bara var falskt alarm, tänkte jag på vägen till jobbet. Ovanligt lång jobbväg i morse faktiskt. Bilade ända till Karleby. Min plan var både simpel och genialisk. På lördagskvällen, direkt efter HCR-rejset, åker vaimo och jag hem från Hesa med Pendolino. Problemet är att tåget inte stannar i Pännäinen där Venton står och väntar. Vi måste hänga med en bit till. Till K-by. För att vi sen skall ta oss tillbaka till Jeppis så behöver vi en bil till. En bil som väntar på oss där. Därför rattade jag nu vaimos Golf till tågstationen. Väl framme gjorde jag en hemsk upptäckt. Det kostar att parkera vid tågstationen i K-by, det kostar att parkera precis överallt i K-by. Att parkera i två dygn kostar dessutom raatis myttji. Jag letade och letade efter någonstans att gömma undan golfen. Pysäköinti kielletty. Precis överallt. Klockan närmade sig sju och jag skulle ta bussen söderut om bara ett par minuter. Panik! Till slut knäppte det till i skåpet. Jag brukar ju alltid sitta i bilen utanför Antttila då vaimo springer på sina kudduppköp. Det finns ju faktiskt en tom gårdsplan där. Inte speciellt långt från tågstationen heller. Den sträckan springer jag i ett nafs, tänkte jag förnöjt. Sagt och gjort. Rattade in golfen längst in på gårdsplanen. Såg nog att där fanns skyltar med orden "kielletty" och "yksityinen". Men. Inte ett ord på svenska. Då förstår ju inte jag att det är förbjudet att parkera här, smålog jag förnöjt. Låste båda bildörrarna omsorgsfullt och spurtade sen till Kokkolan Linja-Autoasema. Två av Haldins chaufförer höll på att lasta sina fordon. De blev mycket förvånade över att se sin stamkund på helt fel plats.Jag förklarade mitt genialiska upplägg för dem. De var inte lika övertygade om uppläggets förträfflighet. Njae, du kommer nog att få dryga parkeringsböter om du ställt bilen där, trodde de. Voi raatis, raati, tänkte jag. Fortfarande på väg till jobbet.
I jobbet. Förkylningen bröt ut på allvar. Nös och snörvlade. Halsen sträv som sandpapper. Hittade någon slags värkmedicin i skolhälsovårdarens skåp. Slängde i mig fyra tabletter av något som det stod 500 på. Hoppades på det bästa. Hjälpte nada! Efter jobbet. Ny busstur. Nu till Cronhjelmskolan. Vi rektorer skulle söka mer statliga pengar för utvecklande av datagrejs i våra skolor. Blanketten krånglade. Gerd R tog till pennan. Sen gick allt som en dans. Hem efter mötet. Direkt till stan igen. Skulle HCR-shoppa. Började med apoteket. Burana, Compeed och VIC-salva. Fortsatte in till Prisma. Halspastiller, bananer, risifrutti med blåbärssmak och en trippel gelpåse. Det bästa till sista. Sportia Mattson. Löpsnack med Stefan "Fefa" B. Det gillar jag. Provade ett par gröna, sköna New Balance-dojor. Köpte ett par nya Asics-handskar. Nu hade jag allt. Jag är redo!
I morgon åker alltså vaimo och jag till rikets huvudstad. HCR-starten är på lördag klockan 15. Jonas H och jag startar 10 minuter efter eliten.  Det skall bli skitkul.

Saldo: 0,0 km

Totalt: 1 294,4 km

Mål: + 74,4 km

Kanon: Att jag fick tag på nya Asicshandskar.

Kalkon: Näsan rinner